tisdag 8 juli 2014

När man hittat ett tiotal nya, gråa hårstrån på sin skalp för nån dag sedan så känner man sig plötsligt jävligt mogen och klok...


Jag tänker mycket på hur det var när jag lämnade London för 684 år sedan. Ni vet, på den gamla goda tiden när jag var 20 år och typ kär och ville bo varsomhelst utom i Sverige. Då lärde jag mig att när man bott på ett ställe ett tag så lämnar man kvar en liten skärva av sitt hjärta på den där platsen när man flyttar. Den blir kvar där som en osynlig rest. I början känns det tomt och sorgligt, det där tomrummet som den lilla biten lämnat, men sedan vänjer man sig.

Man går vidare.

Och det är en så himlans fin erfarenhet det där. För nu har jag kämpat fram och tillbaka den här våren med att vilja bo kvar för alltid, vilja flytta på en gång, vilja bo ett par år till ,vilja flytta i sommar, osv. Och jag vet innerst inne att den här ångesten som ligger till grund för allt velande egentligen är insikten att jag än en gång lämnar en skärva kvar på en plats som kanske aldrig mer blir min. Precis som i London. Samma tudelade känsla av sorg och tillförsikt. Samma känsla av tomhet för att en bit fattas, samtidigt som hjärtat tar ett skutt av förhoppning om att något ännu större och ännu häftigare väntar längre fram.

För ett slut är också en början.

Faktiskt.

 

1 kommentar:

  1. Precis så är det. Slutet är början på något nytt. Men det ser man inte alltid.
    Jag har jättesvårt med avsked. Speciellt på film. Ja i verkliga livet också men det är ju inte så ofta. Men på film när de ska skiljas åt. Barn och djur. Ja jösses då grinar jag som en vattenspridare.

    Bilderna är så fina. Bra jobbat.

    SvaraRadera