söndag 31 augusti 2014

Jag kämpar i motvind, kan man säga

Alldeles nyss vid frukostbordet, när jag satt och myste som bäst med min kaffekopp och smörgås, så skänkte jag Ines en snabb blick där hon satt bredvid mig. När jag insåg att hon lutade sig suspekt åt höger samtidigt som hon krystade så frågade jag "-Eeh, fiser du här vid matbordet?", varpå hon svarade "-Näe, jag bajsar, tror jag". Vilket förstås kändes ganska besvärligt eftersom hon slutade med blöja för ettåetthalvt år sedan.

Tur att det bara var falskt alarm.

Grejen med just den här situationen är att jag stundvis förvånas över att det inte finns någon tillstymelse till feeling för att det där är fel. Man bajsar inte i sina kläder vid matbordet. Man kollar inte om det går heller. Tycker jag, alltså. Men i den här familjen är det endast jag och Emil som har begåvats med en medfödd känsla för vilken typ av utsläpp som är okej att göra och när det bör göras. De andra hanterar hela den där utsläppsfrågan på ett mycket mer avslappnat sätt. Jag trodde väl kanske att åtminstone min egen avkomma skulle växa ifrån det (den vuxne har jag gett upp om sedan länge), men inget tyder på att det skulle ligga till på det viset.

Men jag fortsätter nöta med det här ett tag till, man kan ju inte ge upp om tjejerna riktigt än, liksom. Samtidigt inser jag att Jimmys ständiga upptåg förmodligen gör att mina ansträngningar blir verkningslösa. Jag menar, häromdagen satte han upp en bärbar dator på matbordet när vi åt middag. På skärmen visade han en livesänd film som sändes från en kamera han riggat på vinden, för tydligen har vi fått en musinvation där uppe medan vi bodde i Maläijsha. Så där satt vi och kollade på musfilm och åt mat. En kombination som bara kändes helt fel i mig, men som uppenbarligen kändes helt rätt i min make.

  Näe hörrni, social kompetens kommer inte gratis i den här familjen.

Icke.

onsdag 27 augusti 2014

Vad den där jordhögen som är drygt 180 cm lång är? Den som är placerad mitt på vår gräsmatta och som det sticker upp en näsa och två stortår ur? Äsch, inget särskilt...

Bara så att jag är på rätt sida om lagen nu; visst ÄR det okej att dräpa sin make och gräva ner honom i trädgården? Ja, om han utan att tveka lämnar en med två gråtande/skiiitarga diktatordöttrar och ett grisigt middagsbord för att han "måste kolla till kameran (som naturligtvis fotar en timelapsefilm) och båten nere vid bryggan, det tar bara en kvart" och sedan är borta i mer än en timme (utan att höra av sig) så att man hinner duscha och lägga ovan nämnda tjejer OCH duka av bordet.

 
Visst är det?

måndag 25 augusti 2014

Nej, jag har inte slutat skriva för att jag är död. Men det är inte långt ifrån sanningen, det är det inte.

Jag har den senaste veckan, vid flertalet tillfällen faktiskt, kommit på mig själv med att trånande spana på rynkiga pensionärer. Gärna sådana som har träningsoverallsbyxor, plastofflor och frottémorgonrock daterad 1973 på sig när de haltande och med trötta ryggar går ut och hämtar in morgontidningen kl kvartöver7. Jag ser på dessa grånande varelser, och jag suckar avundsjukt. De väcker något i mig som påminner om känslorna jag hade något halvår innan jag blev gravid med Emil. Ni vet, plötsligt känner man att kroppen är redo för en ny fas, liksom. Då var det skaffa barn som kändes aktuellt, och nu är det tydligen att bli skrynklig och läsa tidning i pappersformat medan man sörplar kaffe i små tunna porslinskoppar på lika tunna porslinsfat. Det sorgliga är bara att jag är 32, inte 62, och således känner jag att min kropp även denna gång gör sig redo för den nya fasen liiite tidigare än vad som kanske är vettigt.

Och, jag menar, det borde ju rimligtvis finnas annat jag kan se fram emot som kommer att ske innan jag blir pensionär. Sådant som en normal 32årig trebarnsmor borde längta till. Som typ julafton med snö för första gången på tre år eller ett hus som är utbyggt så vi får plats i det eller åtminstone att få se mina tre barn växa upp.

Men nej, den här kroppen suktar efter ålderdom.

Såatte, bara 33 år kvar då...




söndag 3 augusti 2014

Bara bilder del 70 eller Hösten får gärna komma sent i år, tack.








Sommarpromenader tillsammans med mina föräldrar och mina barn, det är bra grejer.
 
Och mer är det inte med den saken.