måndag 25 augusti 2014

Nej, jag har inte slutat skriva för att jag är död. Men det är inte långt ifrån sanningen, det är det inte.

Jag har den senaste veckan, vid flertalet tillfällen faktiskt, kommit på mig själv med att trånande spana på rynkiga pensionärer. Gärna sådana som har träningsoverallsbyxor, plastofflor och frottémorgonrock daterad 1973 på sig när de haltande och med trötta ryggar går ut och hämtar in morgontidningen kl kvartöver7. Jag ser på dessa grånande varelser, och jag suckar avundsjukt. De väcker något i mig som påminner om känslorna jag hade något halvår innan jag blev gravid med Emil. Ni vet, plötsligt känner man att kroppen är redo för en ny fas, liksom. Då var det skaffa barn som kändes aktuellt, och nu är det tydligen att bli skrynklig och läsa tidning i pappersformat medan man sörplar kaffe i små tunna porslinskoppar på lika tunna porslinsfat. Det sorgliga är bara att jag är 32, inte 62, och således känner jag att min kropp även denna gång gör sig redo för den nya fasen liiite tidigare än vad som kanske är vettigt.

Och, jag menar, det borde ju rimligtvis finnas annat jag kan se fram emot som kommer att ske innan jag blir pensionär. Sådant som en normal 32årig trebarnsmor borde längta till. Som typ julafton med snö för första gången på tre år eller ett hus som är utbyggt så vi får plats i det eller åtminstone att få se mina tre barn växa upp.

Men nej, den här kroppen suktar efter ålderdom.

Såatte, bara 33 år kvar då...




3 kommentarer:

  1. Ja herre gud så ung du är!!!!

    SvaraRadera
  2. Haha, ja det där känns igen, alltför väl. Jag brukar säga att det vore bra om jag var pensionär nu när barnen bor hemma, så kan jag börja jobba igen när dom är stora ;) .

    Kram på dig!

    SvaraRadera