onsdag 17 september 2014

Varför det är så svårt att vara förälder till somliga barn eller Bara bilder del 71

  1. För att somliga barn inte hyser någon respekt för ordet nej, eller rättare sagt; ordet "nej" existerar inte för dem. Det är mest bara ett ljud eller läte som föräldrar gör när de är missnöjda, ofta i kombination med att de har röda kinder, stirrig blick och skrynkliga ögonbryn. Varför det blir så är för somliga barn helt obegripligt.
  2. För att somliga barn inte har fått välja kläderna de ska ha på sig i skolan på två år, och därför får megastor beslutsångest VARJE morgon. Trots att de själva fått lägga fram kläder dagen innan och trots att ovan nämnda utfyllnadsljud (nej) aldrig ens uttalas när de väljer kläder. För mamman har lärt sig att ribban måste läggas vid att barnet har på sig någonting överhuvudtaget när det är dags att åka till skolan/jobbet på morgnarna.
  3. För att somliga barn är så jäkla briljanta. Ja. Typ som när snarttreåringen rymde hemifrån utan att säga till flera gånger om dagen hela sommaren, trots att mamman tjatade och tjatade och tjatade om att "hon måste faktiskt säga till innan hon går, så mamma vet var hon är". Och när mamman till sist konfronterade henne hemma hos en granne med att långsamt och pedagogiskt berätta e n g å  n g t i l l varför det var så väldigt viktigt att ungen åtminstone sa "hej då" innan hon gick. Sedan avslutade mamman med "Har du förstått? Kan du i sådant fall berätta för mig vad jag sa till dig alldeles nyss" så tittade hon bara på mamman och sa:
"Jad höjde. Du sa; BLA BLA BLA". 

Såatte. Man är ju besegrad.

B e s e g r a d.  

Men bra bilder tar jag iallafall. Det känns skönt.





söndag 14 september 2014

Det är lätt att glömma hur många fördelar det egentligen finns med att kissa ifred

Åh, vad jag tycker om helgerna nuförtin! På fredagarna känns det verkligen som att man dragit en vinstlott, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. För de senaste åren har helgerna snarare inneburit mer jobb än ledighet. Fast sådant orkar jag inte tänka på nu. För den tiden kommer nog aldrig mer igen. Och det är ju en sorg i sig, som inte blir lättare att bära när man dessutom inte får äta god indisk mat på Kapitans till vardags längre.

Stackars bortskämda kvinna, som behöver a r b e t a och äta tacos på fredagsmyset.
Vilket elände.
Eller så.

Fast det är roligt att jobba också. Man blir trött förstås, men man blir utmanad. Och får igång sin kreativitet och lust till att vara den bästa man någonsin kan vara i det man gör, och det är ju trevligt, förstås...

Och den här helgen har vi faktiskt gjort e3n massa kul. Exempelvis har vi kunnat leka med min syster och systersman och kusinerna. Det har grillats korv och åkts linbana mellan träden och spelats boll. Sedan har vi varit på Historiska muséet och lärt oss mer om vikingar och Sveriges historia. Där lyssnade Ines med stor intensitet på en inspelad intervju med Alva Myrdal och blev därefter sjukt upprörd över att det inte fanns nån "bajnkammaje på heeela dagen". En frustration som sedan kan ha legat till grund för att hon tryckte på larmknappen när jag satt och kissade på handikapptoaletten så att jag fick oönskad assistans av två vakter mitt i torkningen. Och avslutningsvis har vi, läs: Ingrid, min hjältinna och galning, badat i Mälaren hela söndgseftermiddagen medan jag och svägerskan, tillika mor till ännu en hjälte och galning, druckit kaffe och solat och tittat på.

Så, ja, jag må sakna mitt malaysiska liv intensivt i mina svårare stunder.
Men samtidigt måste jag stundvis gratulera mig själv till hur fint vi har det här.

Det har vi, faktiskt. 

tisdag 2 september 2014

Den enda förklaringen är att jag har blivit lobotomerad. I smyg eller Åh, avslaaag!

Fy faen vad trist det är att behöva inse att man är en hormonslav. Det räcker nämligen med att en kollega är hemma en vanlig tisdag, för att dennes sambos vatten har gått, för att man själv i sin tur ska börja producera mjölk, köpa pyttesmå sockor och inse att det skulle bli (kommer bli?) ett maj-barn om man bara får Jimmy att släppa till nästa ägglossning.

 
Det är skrämmande alltihop, för det innebär ju att jag lider brist på väsentliga saker.
 
Jag menar, det visar både att jag inte har en tillstymelse till självinsikt. Och dessutom innebär det förmodligen att jag lider av tidigt begynnande senilitet. För tydligen finns inte ett endaste litet minnesfragment kvar av att mina första ord när jag precis hade krystat fram mitt tredje barn var "ALDRIG MER!".
 
Nej, för faen, vad spelar det för roll nu när vattnet har gått?
 
Förvisso hos någon jag inte känner eller ens har träffat, men ändå. Det är ju ändå f o s t e r v a t t e n, vilket (som vi alla redan vet) är the shit.
 
Ja, näst efter avslaget, förstås.