fredag 28 november 2014

En liten morgonbekännelse...

-"Akta! Så jag inte göj som hos Eva!" (tokspringer mot toaletten)
-"Vad gör du där då?"
-" Äsch, näj jag kissaj på golvet, då sägej jag att det äj Estej som haj kissat däj. Då bjukaj Eva känna om Estej äj blöt istället".

Detta kombinerat med att hon tydligen hävdar att hon har en lillebror som vi gömmer när folk kommer på besök, och att vi minsann har flera katter som hon kan beskriva utförligt, gör den här mamman ganska lite orolig, och ganska mycket full av kärlek.

För allt är charmigt.

När det är mina barn det gäller, alltså.

onsdag 26 november 2014

Tålamod a la tokhungrigt spädbarn, ungefär

Idag kom Ines hem med en rosa diskborste från sin dagmamma. Tydligen hade hon hittat den på mataffären och blivit förälskad, varpå den naturligtvis inhandlats. Ännu mer förälskad är hon i dagmamman i sig, hon skriker alltid "-Hejdå, bästa Eva!" när vi går hem och igår innan hon somnade så frågade hon "-Mamma, vem tycker om mig mest?", varpå jag svarade "-Jag?" och hon svarade "-Nähä, föj det göj Eva".

Det är få saker som gör en småbarnsförälder så tacksam som en riktigt bra dagmamma.
 
Japp, annars då?
 
Jo, annars har jag visat leg på systemet 4 av 5 gånger den här hösten, och jag blir ständigt kallad för "ungdom" på min arbetsplats, så ålderkrisen gör sig inte påmind just för tillfället.

Man får vara glad för det lilla, liksom.

För samtidigt är jag ju sjukligt rastlös. Sådär så att jag inte vet vart jag ska ta vägen på kvällarna. Sådär så att jag googlar saker som "jobb på avlägsna öar i Söderhavet" och "studier till arkeolog". Jag vill inte vänta på att något roligt ska hända, jag vill att det ska hända nu på en gång, och jag vill att det ska vara något galet och nytt och spännande. Nupåengång. Kombinerar man frustrationen som ligger bakom dessa sökningar med den enorma trötthet det ger när solen aldrig skiner, så får man mig. 
 
Det är tur för husfriden att Jimmys tålamod är lika stort som mitt är litet.
 
 
Det är det verkligen.

tisdag 18 november 2014

Bara bilder del 72 eller Gräset är ju grönt på bägge sidor, faktiskt

Nu har vi bott i Sverige i 4 månader. Det är egentligen inte lång tid alls, inser jag nu när jag skriver. Inte undra på att det har varit en omtumlande höst, vi har ju faktiskt anlänt alldeles nyss. Och märkligt nog är det så lätt att glömma bort det. Stundvis känns Malaysia så långt bort, som att det hände i en helt annan tid. Som att vi alltid bott här och gjort det vi nu gör.

Fast så är det ju inte, förstås.

Och det är saker runt omkring som ruskar om en så att man minns det. Som när Ingrid blir utsatt för elakheter i skolan för att det sticker i ögonen när någon har andra erfarenheter (och inte tonar ned det som vi vuxna förstår att vi måste). Eller som när man är och handlar och inser att man räknar om priset på varorna i ringgits. Eller som när man ser sig själv i spegeln och inser att det var flera år sedan man hade en genomskinlig hudton och inte en solbränd sådan.

Och samtidigt som dessa insikter är rätt trista, så blir jag lite gladare över att vara här för varje dag som går. Jag menar; här kan jag prata i telefon med svenskar varje dag. Och jag kan tvångskrama syskonbarn varje helg. Och jag kan köpa massor med julhyacinter! 

I den bästa av världar lyckas jag så småningom kombinera ett soligare land med hela min stora familj, typ genom att öppna ett hotell på Hawaii eller så. Men dessförinnan får jag helt enkelt hålla tillgodo med söta syskonbarn och hyacinter.

Funkar bra det.







söndag 16 november 2014

Ännu ett bekymmer man aldrig trodde man skulle ställas inför...

"-Mamma, jag vill stoppa in floujtabletten i näsan"
"-Det får du inte."
"-Vajföj de?"
"-För att den kan fastna där och då kanske man måste åka till doktorn och peta ut den, och det är inte så skönt."
"-Mhm..." (Tänker efter en stund. Lyser sedan upp och säger med triumf i blicken:)
"-Fast mamma, igåj stoppade jag in en stoj ananas i näsan, och den kunde jag få ut alldeles själv".


Jamendåså.

Så jag antar att hon är påväg in i samma fas som Ingrid befann sig i i treårsåldern. Skillnaden är dock att storasystern fokuserade sig på  att peta in antingen pappersbitar eller pärlor, och jag tänker att frukt och tandhygienprodukter är att ta det till en ny nivå. Jag menar, ananas kan onekligen bli svårt att lirka ut om den får ligga till sig lite.

Vi lär snart bli varse...


onsdag 12 november 2014

Blir iallafall inte strumpor i julklapp, det säger jag er

Jimmy har ju alltså möjlighet att vara ledig ett år med betalning nu. Det är därför jag jobbar och han är hemma och fixar. Med tanke på resterna som jag hittar i och runt huset när jag kommer hem så har jag dragit några slutsatser om hans dagliga verksamhet:
  • Han skruvar med kameror och datorer, ofta med följden att pyttesmå skruvar blir över och sedan måste dessa placeras i små burkar överallt.
  • Han tar på sig strumpor, och sedan tar han av sig dem och slänger runt dem i rummen. Detta upprepar han minst tre gånger om dagen.
  • Han får besök av snälla grannar som ger bort stora stockar som han sedan lägger i olika högar på vår tomt.
  • Han äter sådant som smular
Ungefär sånt (och massor med grejer till som jag inte ser men som ändå gör att vi har vatten och värme och diskade tallrikar) innehåller en dag i hans liv just nu. Inte riktigt så som mina dagar såg ut i Maläijsha, men det viktiga är ju att man fyller sin tid med sådant som är viktigt för en själv, och för sin familj naturligtvis. För övrigt var Ines hemma igår på egen begäran, och då spenderade de timmar med att klä på och klä av dockor. Jag misstänker att det tog så lång tid för att de envisades med att trycka in de stora dockorna i barbies kläder.

Så hemma hos oss har vi strumpor och småskruv och ved, och så har dockorna på tok för korta och tajta kjolar för att det ska kännas sunt.

 Men vi är rätt nöjda och glada ändå.

Det är vi faktiskt.