lördag 27 juni 2015

Vi är inte friska nån av oss

Igår satt jag i 9 timmar i Jakobsberg. Inte för skojs skull, nä, utan för att vår bil skulle bli astjusig inför sommarens biltripper till allehanda härliga, fantastiska ställen (läs: Kolmården och Skara sommarland). Ja. Det tog n i o timmar att få den fräsch. Jag åkte hem och förundrades över att det var så halt på mattan under pedalerna när de inte var övertäckta av skit och grus, och av att det luktade typ tvål istället för... barnfamilj.

So far, so good.

I morse drog Jimmy iväg med bilen för att köpa regntunnor. Han hade beställt dem från Norge och skulle få dem levererade till södra sidan av stan. I förbifarten nämnde han för mig att det varit rom i dem tidigare. Jag tolkade rom som sprit. Det var inte sprit, det var fiskägg. Således behövde han stanna efter bara några kilometer för att kunna andas frisk luft igen, och samtidigt meddela mig att det kanske komme lukta ett tag i bilen, varpå jag då äntligen hajar att min nyfixade bil fick lukta gott i cirka 8 timmar.

Så jefla ovärt.

Som hämnd har jag bokat in honom och våra tre barn på en kryssning ikväll så att jag kan ta ut ett gäng tjejkompisar och dricka vin på verandan. Sa jag att det var en temakryssning? För singlar?

Moahahaha!

Som man brukar säga. 

måndag 22 juni 2015

Det är något med mig och djur eller Det var ändå ingen vidare bra båt, eller så

Kommer ni ihåg geckoödlan som boade in sig i skrivaren i Malaysia? Den där som kastade ilskna blickar så fort man närmade sig skrivbordet och som satt och kluckade på det där geckoviset när jag skrev min sista inlämning innan vi flyttade hem? Eller musen som bodde i mitt och Jimmys hotellrum och som åt sin frukost i vår påse med ostringar? Eller kackelackorna i vår dusch? Eller den håriga jättefjärilen på väggen i hallen? Eller den rosa, hårlösa, skabbiga hunden som Ines ville krama för att den var just rosa? Eller aporna som snodde våra glassar när vi besökte botaniska trädgården?

Jag saknar dem.

För det har visat sig att de små rackarna var en mjukstart på en ny fas av mitt liv. En fas som innebär att jag då och då får vara i närkontakt med diverse märkliga djur på förhållandevis märkliga ställen. 

För några månader sedan, när jag rensade ogräs på tomten, var det något som fräste till inuti en stor kaprifol precis bredvid. Det fräste, och jag backade långsamt tills jag var på behörigt avstånd, och sedan sprang jag för mitt liv in i huset. Fräset visade sig komma från en grävling som ville bo i ovan nämnda kaprifol. Synd det.

Och sedan var det då igår när jag kom hem efter världens mysigaste lunchdejt (och lite shopping av pool till badsugna barn, Mälaren blir ju tamejfaen aldrig varm!). Jag hade gjort loss båten i fören och skjutit iväg ut från bryggan för att koppla loss mig från en boj. Precis när jag skulle starta motorn med nyckeln så väste det till, sedan ringlade en svart orm/snok ned från bänken vid ratten och in i utrymmet där bensintanken står. Ångest och panik! Så jag hoppade bort till fören så försiktigt jag kunde, och därefter ropade jag på assistans med behärskad röst för att kunna komma iland igen. Tursamt nog fanns det fler på bryggan som kunde nå mig efter att jag paddlat en stund. Sedan dess står min båt kvar på sin plats vid fastlandet. Ormen vann rond 1, det får jag ju ge den.

Men, let it be known; det är JAG som vinner i längden.


Om det nu är en "vinst" att sälja båten på Blocket, vill säga.



måndag 8 juni 2015

I'm this close to en hjärnblödning *visar ett hålrum mellan tumme och pekfinger som är smalare än ett nålsöga* eller Skjut mig, någon

Jag är helt galet nära ett sammanbrott. Ett storskaligt sådant. Ett raka-av-mig-håret-och-bosätta-mig-i-en-stuga-i-skogen-tillsammans-med-fyrtioåtta-katter sådant. För det är ju helt vansinnigt vad det ska hända mycket i början av juni. Och det är bara roligheter, så det går ju inte att välja bort någonting heller.

Till att börja med var det träff med trettio släktingar på vår veranda = mycket trevligt, fast mycket krävande. För det är nämligen så att jag och Jimmy plötsligt ser vårt hus med mycket kritiska ögon ett par dagar innan vi har tillställning. Det är en regel utan undantag som innebär att vi jobbar som as i 48 timmar innan fester för att fixa saker som andra skiter fullständigt i.

På söndagen var det kalas på ett Lazergameställe i Bromma som jag bokat tillsammans med en av Emils bästisars mammor. Vi var i tron om att vi skulle kunna dricka latte och titta på, men det visade sig att vi fick låna deras lokal och sköta festen med tio toksockrade elvaåringar själva.

Sedan blev det idag, vilket innefattade ett besök av Ines på jobbet. Hon var nysprutad med vaccin och vägrade ha på sig något utom trosor på underkroppen och ville helst kasta en gigantisk badboll och morra högljutt, alternativt skulle JAG leka med hennes barbie på surfbräda. Sa jag att detta var mitt i planeringsmötet jag just då befann mig i? När Jimmy hämtat henne hann jag effektivt avsluta mötet och därefter ta bussen till min vanliga station, gå i en halvtimme för att komma till bilen och åka till Plantagen för att köpa träd och blommor som frökenpresenter till Ingrids tre pedagoger. När jag väl betalat insåg jag att jag köpt TRÄD och BLOMMOR och att mitt fordon inte alls är en lastbil och att jag dessutom bor på en ö. Så då fick jag akutringa en avIngrids klasskompisars mammor som bor i en villa på fastlandet. När hon inte svarade fick jag helt enkelt våldgästa henne med växtligheten. Därefter åkte jag till Vällingby centrum och köpte present till en härlig kille jag känner, samt fördrev tiden med all möjlig shopping i väntan på att klockan skulle bli sju, för då skulle Ingrid hämtas hos sin kompis. Klockan 19.30 var jag hemma. Då hade jag ett starkt tryck över bröstet.

Paus för andning eller annan pulssänkande aktivitet.

Imorgon ska jag för övrigt jobba och i en kort paus åka till Emils skola för att se honom läsa upp en berättelse på engelska på 2 A4 sidor inför hela plugget. Jag kommer antingen A) gråta högljutt, B) avlida i förtid av nervositet, eller C) både och. Vi får se.

Och på onsdag har Ingrid skolavslutning och jag har tagit på mig att samla pengar, fixa presenter och ordna fikat (tackålov har jag fått hjälp av mamman som nu härbärgerar trädet och blommorna) därefter ska jag jobba och på kvällen är det avslutningsmiddag med jobbet.


Ja-a hörrni. Visst är det väl sommarlov snart? 
Visst är det?


onsdag 20 maj 2015

Bara bilder del 76 eller Våren, hörrni, v å r e n



 Känns som att ord är överflödiga den här årstiden.

Ja, jag kan väl sträcka mig till ett å annat Ronjavrål da.

 Möjligtvis.


torsdag 7 maj 2015

Varför måste en veranda ligga helt rakt, egentligen? Jag bara undrar.

Jag börjar gilla fördelningen av slitgöra hemma hos oss nu, det är skönt. Vi har liksom inte riktigt fått till det tidigare under året, för när det är jag som jobbar och Jimmy som är hemma så faller det lotter på oss som vi egentligen inte på något vis är lämpade för. Jag är till exempel inte alls skapad för att hämta barn och sedan storhandla en onsdagkväll, framförallt inte utan en rejäl matplanering. Och eftersom vi inte har kommit igång med matlistor sedan år 2006 när vi började prata om det, så blir resultatet av min handling schizofrent. För första halvan av av vagnen består av kött, mjölk och bönor (ni vet, sådant som vi faktiskt behöver) för att därefter övergå till enbart disktrasor och kattmat. Detta beror på att jag, lagom vid grönsakerna, får överslag i hjärnan av barnens trötthetsgnäll och min egen hunger, och således blir resten av handlingen ett hopkok av det som ligger på väg mot kassan. Och sedan blir Jimmy irriterad när jag kommer hem, för det finns ju ingen som vill äta fläskfile med mjölk och kattmat till middag i vår familj.

Synd det, tycker jag.

Så nuförtin storhandlar Jimmy maten på internet, och jag lägger min energi på sådant jag kan hantera efter en arbetsdag. Så som att städa, till exempel. Eller tvätta kläder. Eller diska. För det är sånt som man kan sköta även om hjärnan har kokat sönder, och för övrigt tänker jag att om vi inte sköter dessa sysslor, så kommer mina barn att växa upp och... tjae, jag vet inte riktigt..bli slarviga, kanske? Och det vill vi ju inte. Så därför dammsuger jag rätt ofta. Och av samma anledning låter Jimmy bli rätt ofta, för jag tror inte han upplever att detta vore jordens undergång. Istället bygger han verandan. Tidigare idag gick jag ut och försökte hjälpa till, men det slutade med att Jimmy med behärskad röst bad mig gå in igen.

Såatte, vi fortsätter komplettera varandra, som det så fint heter.

Det blir bra så.

lördag 2 maj 2015

Lella fina våren, jag älskar dig! eller Det gick ju bra tillslut

Snart har det gått ett år (ETT HELT ÅR!) sedan dagen vi flyttade tillbaka från den härligaste utsikten jag vet (och tre hela år sedan Koh Lipe) Vi har en del tjusiga milstolpar i den här familjens historia, kan man säga.



Det bästa sättet att beskriva det senaste året på är nog genom att se det som att jag lämnade kvar mitt hjärta där på flygplatsen på Penang. Så även om kroppen flög till Stockholm på bara ett dygn, så fick hjärtat gå till fots hela vägen tillbaka. Först nu har det lyckats traska hela vägen hem, och det är mörbultat och utmattat, men det är tillbaka där det hör hemma.

Alla bitar är på plats igen, helt enkelt.





Så det borde rimligtvis innebära att jag får tillbaka min skrivarlust. Eller så leder det till att jag kan avsluta, på riktigt den här gången. 

Vem vet?


onsdag 8 april 2015

Bara bilder del 75, igen eller Vän av ordning förstår inte ordningen, så att säga eller En påsk-kaos-rapport del 2

Saknas det ett t i något ord här och där så får ni ursäkta mig, tangenbordet upplever inte att det är nödvändigt att lägga nån energi på just den bokstaven, så det är bara att gilla läget.

 Jo, och jag hittade inga bilder när jag skrev sista inlägget, rots att jag hade valt att kalla det för Bara bilder. Det beror på att min man har ett så finurligt system för våra foton så att det tamejfaen är omöjligt att hitta det man söker, om man inte är min man förstås. Himla bra de där med att organisera bilder annars, det tycker jag verkligen.

Hursomhelst.

Påsken firade vi i Alsen. I en normalstor villa. Tillsammans med en gästvänlig fyrbarnsfamilj och tre hundar. Det var trångt stundvis, det var det, men väldigt trivsamt får man säga. Och vi hann med massor med exotiska saker...









Och så var det med den påsken. Det sköts. Och vandrades upp för berg. Och spanades på utsikt. Och blev alldeles varmt i hjärtat av att se Alsens kyrka i förgrunden till Åreskutan.

Alsen och Penang, alltså. Det är två platser som definitivt har en plats i våra hjärtan. 
Och som på samma gång är varandras raka motsatser

Japp.


tisdag 7 april 2015

En påsk-kaos-rapport del 1


Den här påsken lyckades vi äntligen med konststycket att vara (typ) friska, foglossningsfria, i Sverige och lediga. Således kunde vi åka till Alsen och hälsa på vänner, titta på huset vi bodde i för 10 år sedan, och njuta av frisk luft och vacker utsikt.

Sjukt trevligt!

Det enda som kan betraktas som minuspoäng i den här typen av aktiviteter är att det blir många timmar i bilen med extremt högljudda döttrar=tinnitus. Och den inleddes dessutom med att Jimmy tog benzopiller för att döva sin onda rygg, därefter sa något i stil med "-Elin, du kör, jag tar hand om barnen" och därefter somnade mitt i maten. Så där satt jag sedan med en sovande make med pommes frits spretande ut ur munnen, tre barn som redan vid påfarten till motorvägen frågade om vi var framme och som inte kunde komma överens om någonting alls egentligen, och kände mest att jag nog var dum i huvudet som gjort sådana här påskplaner. 

Men de löste sig, förstås. Det gör de ju alltid.

För efter att ha väckt Jimmy och kissat barnen i ett dike på E4:an under rätt märkliga former, så la sig lugnet. Och sedan var det mest trivsamt att sitta där bakom ratten och tala i timtal med min man och fnissa åt det här kaoset som omger oss hela tiden.

All in all en ganska fin bilresa, trots allt.

torsdag 26 mars 2015

Jag är min alldeles egna partypooper

I morgon efter jobbet åker min familj, alltså alla utom jag själv, bort över helgen. Hela fredagen och lördagen och halva söndagen är bara mina. Spontan känsla på det:

FREEEEEDOOOOM!!!

Särskilt fint känns det nu när treåringen på senare tid tagit trotset till nya nivåer, vilket bland annat innebär att jag, samtidigt som jag kör bil, måste hålla för hennes bältesknapp (för annars rymmer hon iväg till baksätet), hålla dörrarna låsta (för annars öppnar hon dem i farten) och vakta växelspaken (för annars växlar hon). Så jävla tråkigt att köra till och från hämtningar och lämningar på det där sättet. Och inte har behovet av fyra armar på något vis hörsammats av högre makter. Så jag får nöja mig med att kämpa på med mina ynkans två, och de gör knappt nån nytta alls för de måste ju alltsomoftast hålla i ratten. 

Bilkörning är ett jädra otyg egentligen.

Men ganska snabbt efter den känslan så sätter ju naturligtvis de gamla vanliga nojorna in, kombinerade med nån mild form av kvarvarande Koh Lipe-ångest, och således förbyttes FREEEDOOOM-känslan ganska omgående ut mot att vara en stor ångestklump i magen. Tänk om något händer? Tänk om jag inte är där och räddar dem? osv, osv. Jag tänker att det där är den biten av föräldrarskapet som jag var glatt ovetandes om de första tjugo åren av mitt liv. Då när jag fortfarande trodde att jag var odödlig och att allt som sker bara gör mig starkare, utan att egentligen förstå att vissa saker vill man banne mig inte bli starkare av. Nä. Så just nu vet jag inte om helgen kommer att innehålla sköna joggingturer, trevliga dejter och vin framför en bra film, eller rödgråtna ögon liggandes i fosterställning invirad i barnens pyjamasar. Bägge alternativen är fullt möjliga just nu, känner jag.

Såatte; spänningen är olidlig.

Typ.


lördag 21 mars 2015

Vad vi gjort på sista ti´n? Inget särskilt, typ.

Jimmy har återvänt från Las Vegas. Jag har jobbat på jobbet. Ines har agerat treåring. Ingrid har upprört hävdat att saker är orättvist. Emil har känt att vi inte låter honom spela tillräckligt mycket minecraft. Så, ja:

Allt är som vanligt.
 
Och lite som vanligt har det varit de senaste dagarna också, om man med "som vanligt" menar "som det verkar bli regelbundet hemma hos just den här familjen". För i torsdags fick jag vända bilen påväg till jobbet för att det plötsligt kändes oerhört osäkert exakt vad min mage skulle hitta på för härligheter. Detta ledde till att jag parkerade några centimeter för långt fram nere på "parkeringen" vid vår båt (man vill ju inte ödsla tid på sådana detaljer när magen är instabil, liksom), vilket i sin tur kostade 650 riksdaler i form av en p-bot (fast senare samma dag fick jag info om en tjusig femsiffrig återbetalning från Skatteverket, så det jämnade ju ut sig finfint förstås). Och i går visade det sig att vi har springmask i huset och att tvättmaskinen har dött, på riktigt den här gången, och således sitter jag nu med ett gigantiskt tvättberg, en sönderskruvad tvättmaskin, en Jimmy som snart har lärt sig allt som går att veta om insidor på tvättmaskiner via internet, och tre barn som inte tycker att frenetisk städning är det roligaste man kan hålla på med en lördag. Japp.
 
Men, hörrni; solen skiner, alla är rätt glada trots städningen, och snart är maskjävlarna döda.
Så alltsomallt är ju livet rätt fint ändå.
 
Får man säga.
 


onsdag 25 februari 2015

Bara bilder del 74 eller Maldiverna eller hundbajs? Det känns som same-same vid det här laget

I morse ställde jag mig och stekte pannkakor tillsammans med Ingrid. Några blev runda och platta, andra blev det inte, kan man säga. Sedan packade vi ihop en ryggsäck med picknickprylar, och därefter drog vi iväg till Hummelmora i flera timmar. Skogarna runt omkring det stället är bland det bästa jag vet, och kombinerat med mina barn (som jag ju som bekant också tycker rätt mycket om) och en massa solsken, så blev det en riktig toppendag. Och toppen var den, ända tills jag helt slut i kroppen efter ännu en eftermiddags vedhuggeri, snubblade in i hallen. Där insåg jag att ett av barnen duschat tills det blev stopp i rören och sedan fortsatt duscha tills det var ett par centimeter vatten i hela badrummet.

Japp.

Och jag önskar att jag nu kunde skriva att jag skötte det där med värdighet, det önskar jag verkligen. Men dessvärre kände jag mig så fruktansvärt trött på att vara ensam med tre barn (vi är inne på dag 5 själva nu) i ett hus med trasig tvättmaskin och två centimeter vatten på golvet. Så jag beslöt mig för att låsa in mig på toan och fulgråta lite istället. Och sedan använde jag alla handdukar vi hade hemma för att torka golvet, och mina egna kinder. Och jag vet, jag veeet, att det finns människor som svälter, men jag fick liksom inte riktigt till det perspektivet när jag låg där på badrumsgolvet. 

Såatte. Jag ser fram emot att åka två veckor själv till Maldiverna som kompensation.
Eller så kan Jimmy äta en klutt valfritt djurbajs när han kommer hem, det skulle också funka.

Jag är inte så knusslig när det kommer till just den biten.






tisdag 24 februari 2015

Sportlov är bra skit! eller Mina barn är det bästa som finns, helt enkelt

Jag måste säga att det var oerhört länge sedan jag hade ett så himla fint lov under en vårtermin som det här. Eller njae, resan till Vietnam för två år sedan var ju sjukhuhukt trevlig förstås, men ändå (ni vet; den HÄR). Innan den så var det länge sedan, okej? Jag är förvisso själv med barnen eftersom Jimmy är en sväng utomlands, men vi har det så jädrans bra! Vi fixar hemma på tomten i vårsolen, och vi spelar spel, och vi äter bara mat som barnen tycker om och vi kollar film och vi går på museum. Imorgon ska jag steka pannkakor efter frukost, och sedan ska vi ut och vandra i skogen och äta på ett högt berg, är det tänkt.

Spontan känsla efter ovanstående aktiviteter: Dessa tre barn är ganska fantastiska små människor *klapp, klapp på min egen axel*. Och det är en trevlig känsla, det är det sannerligen.

Exempelvis berättade Ines idag vid middagen att hon ska få nio flickor och sex pojkar när hon blir stor (bara det gör att jag tycker att hon är fantastisk), och när Ingrid skrattade och sa att hon aldrig skulle hinna det, så drog Ines upp tröjan, spände ut magen allt vad hon orkade, och sedan började hon krysta sig alldeles blå om läpparna. Mellan krystningnarna förtydligade hon att hon tänkte börja föda med en gång, ja, för att hinna, liksom. Samtidigt som mina andra två avkommor skrattade så att korvstroganoffbitar haglade över bordet.

Väldigt trivsamt, faktiskt.

Så jag tänker att, visst, det må vara så att Ines rymde på Naturhistoriska riksmuséet så att jag svettades ymningt och skrek hennes namn rakt in i Polartraktsutställningen. Och det må vara så att Emil och Ingrid lekte så intensivt med varandra på Andy´s lekland att Emil tappade sin stortånagel och båda behövde duscha så fort vi kom hem på grund av svett. Men det är ju sådana de är, mina barn.

Det är sådana de är, och jag älskar dem för det. 

Så det så.

tisdag 17 februari 2015

Att tröstäta semlor känns som en finfin målbild den här tisdagen

Sådant som sänker nivån av harmoni hos oss just nu:
  • Jimmy har slagit bort sin lilltånagel.
  • Jag mår tjyvens och har en stadig huvudvärk och känner mig rent allmänt redo för livet efter detta.
  • Vi har packis (små isblock) i hela sundet vilka gör att vi knappt tar oss fram från vår brygga. Det kombinerat med kraftiga vindar leder till en del huvudbry gällande vilken brygga vi på ön ska lägga till vid de kommande timmarna, och till att vi får lägga till vid ett strandbad på andra sidan och sedan gå ett par kilometer för att komma till bilen. Och när vi väl börjat parkera bilen vid strandbadet så vet man ju att det är en tidsfråga innan vi kan lägga till vid vår vanliga fastlandsbrygga igen, och således måste vi gå ett par kilometer för att hämta tillbaka bilen igen. I allra bästa fall har den som måste hålla på med detta inte tre barn med sig som är upprörda för att de kanske kommer försent till skolan/ är trötta för att de varit i skolan hela dagen.
  • Vägarna på ön är spegelblanka av is. Vägar som Stockholms stad tills nu inte har känt sig sugna på att benämna som vägar (för då måste de ta ansvar för plogning och skicket på dem) och som därmed klassas som, tjae, jag vet inte...stigar? Vilket  i sin tur gör att vi inte får grus från Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning att sanda med, för varför ska vi grusa när vi inte har några vägar? 
  • Tvättmaskinen är död och tung och måste bytas ut. Det blir en del kånkande för att få över den gamla över sundet och sedan få över den nya. I ovan nämnda iskaos.
  • Ytterdörren har bestämt sig för att alltid vara låst. Ganska opraktiskt på dagtid det.

Jajja, men snart är det väl sommarlov va?

Vore bra.








torsdag 5 februari 2015

Bara bilder del 73 eller Man inser inte hur många fula ord man kan förrän man tror att man ska ta ett ofrivilligt bad i en iskall Mälare

Ibland kan jag känna att det är lite väl onödigt att behöva förlita sig på frusna, stela och således lite för korta, rep till vardags. För dessa i sin tur gör hela min angöringsprocess en smula mer utmanande. Personligen tycker jag att jag alltför ofta står balanserande med ena foten på båten och den andra på bryggan vid fastlandet, innerligt önskande att jag inte ska behöva bada i nollgradigt vatten en halvtimme före jag måste vara på jobbet. Det är ett problem delvis för att jag helst duschar hemma med schampo och balsam och handduk och sådant, men även för att jag misstänker att kollegor och barn föredrar att jag kommer i ett torrt, glatt och harmoniskt skick på morgonen.

Japp. Men vackert, det är det.










lördag 24 januari 2015

Det blir ett hårt liv som mormor, det hör ju jag det

"-Näj jag blij stoj, då ska min bajn heta *börjar räkna på fingrarna*: Elsa, Elsa, Elsa, Elsa, Elsa, SjöjungfjuAjiel. Och så ska jag ha en pojke. Han ska vaja elak."

Tror inte jag ställer upp som barnvakt där.

Nä.

Vajföj haj pappa egentliden elefantbajs i duschen?

Det är en helt rimlig fråga i det här hushållet. För imorse när vi vaknade stod det en rejäl svart tunna av plast i duschen och inuti den flöt en brunbeigefläckig klump stor som ett huvud omkring i vatten. Så det kändes ju helt legitimt att fråga varför Jimmy lägger elefantbajs där vi brukar rengöra oss. Ines har ju levt med oss i tre år nu, så hon kunde ju naturligtvis utesluta att mamma lagt bajs (eller något annat överhuvudtaget som inte är tvål) i duschen. Pappa däremot. Han skulle helt klart kunna spendera en fredagsnatt med att lokalisera elefantbajs och sedan placera det i en balja i vårt hus.

Inga konstigheter.

Fast det var ju inte elefantbajs, förstås. Det var en svampodling. Japp, för den senaste månaden har Jimmy bestämt sig för att börja odla diverse matsvampar. Han har beställt tre stora kartonger från ett företag som heter Ecofunghi, och sedan har han förvarat dem lite överallt. Som på toan tillexempel, mellan toalettstolen och tvättstället. Och i hallen, på bänken där man vill sitta när man tar på sig skorna. 

Jooråsåatte...

Ja, och inatt gjorde han slag i saken med shitakeodlingen. Tydligen ska man inleda processen med att bada en fet, skrynklig och brunfärgad klump i vatten. Och sedan ska den stå i köket på ett fat med en stor genomskinlig plastpåse över sig tills den dignar över av shitake. Det blir ju toppen! Fast jag kommer ju inte att använda den förstås, för jag jobbar exklusivt med köttfärs i olika former; platta kluttar, runda kluttar eller så blandar jag den med tomatsås. Det är min grej. Ibland lyxar jag till det och serverar detta med pasta som jag inte har bränt fast i kastrullen.

Gött ju.




torsdag 22 januari 2015

Hur ska man kunna skriva när det flyger hamburgerkött omkring en? Va?

Alltså. Bloggen är ju typ död, jag vet det. Men det är inte mitt fel, I swear. Det är bara det att jag har fyra barn, inklusive Jimmy då. Och dessa barn kräver sitt. Typ som idag:

Jag vaknade kl 6, fixade iordning tre barn genom tjat och förmaningar, och tog sedan med de två tjejerna i en båt tokfull av snö, skrapade bilen, och åkte sedan upp till dagmamman. Där lämnade jag en vansinnig och ledsen treåring som skrek "-Gå inte mamma!" innan jag stängde dörren efter henne. Då åkte jag vidare medan jag ringde till dagmamman bara för att få höra att barnet är lugnt och glatt igen. Sedan lämnade jag 7-åringen och inser att jag inte packat hennes gympapåse på morgonen. Åkte därefter vidare till jobbet och gick på möten, planerade upplägg, gick in i en ny klass som jag ska vara mer i under våren, gjorde scheman, gick på fler möten, och avslutade dagen med att slira ut från parkeringen i snorhalkan kl 16.

Hämtade en bångstyrig Ines kl 16.15 som ger sig på ett par rymningsförsök på vägen till bilen och sedan roar sig med att hojta upprört i baksätet hela vägen till skolan. Där får jag en syrlig kommentar om att jag hämtar sent idag medan jag samlar ihop Ingrid och en kompis till henne och därefter åker bilen ner till vattnet. Där väntade Jimmy som stått och frusit i en kvart för att jag trott att jag skulle komma ifrån jobbet lite tidigare, och som nu är grinig för att jag missat att hålla mig till planen. Medan han drog iväg för att handla åkte jag med en båt full med snö, tre tjejer, fyra väskor och en gympapåse hem till ön. Sedan följer en lång timme av gnällig treåring som kräver hjälp med håruppsättningar och klänningsbyten, en son som ska diskuteras med gällande en tio timmar lång "strafftjänst" som han utför någon timme om dagen tills den är avbetald (och mer kan jag inte säga om den saken). Sedan lagade jag mat till oss 6 medan jag ringer Jimmy som jobbade på tomten och inte dök upp förrän maten var serverad och barnen satt vid bordet. Därefter skickade jag iväg Jimmy för att åka och lämna Ingrids kompis med båten medan jag dukade av, diskade, satte på en tvätt och lät Ines äta upp sin middag eftersom hon blev skickad från bordet efter att ha kastat sitt hamburgerkött i Ingrids ansikte.

Jag önskar att jag kunde säga att den här dagen var extrem.

Men det var den inte...



Japp. Tygla er avundsjuka nu, hörrni.

lördag 3 januari 2015

2015 börjar rätt bra ändå, det måste jag säga.

Stundvis känner jag att mina barn är det bästa som finns på jorden, och stundvis känner jag annat. Inga konstigheter. Just idag har vi haft vår andra riktiga toppendag på rad, en såndär dag när vi haft trevligt och varit glada trots att oddsen talade emot oss då och då. Vi har spenderat dagen på Fyrishov, och i bilen påväg dit och hem förstås. Och det har i princip bara varit trevligt. Det har skrattats och samtalats och tokbadats. Emil har hoppat från tians hopptorn och Ingrid från treans och Ines har blivit kallad för bajskorv av ett alldeles främmande litet gossebarn, som förmodligen hade en betydligt sämre dag än medlemmarna i vår familj, vilket fick henne att skratta högt av förtjusning.

Så all is well, liksom

Och det gör ju inte saken sämre att jag:
1. Ska till Yasuragi imorrn med Jimmy och grannarna medan barnen lattjar med farmor och mormor och morfar. För det finns inga, alltså INGA, som är i så stort behov av av ett dygn på Yasuragi som jag och Jimmy. Så är det bara.
Och:
2. Jag har en treåring som just nu har ett alldeles underbart ordförråd som hon böjer och vrider och vänder på lite som hon tycker det känns bra. Exempelvis är det standard att leka "Mammapappafrök" hemma hos oss. Inte "Mammapappabarn", nej, utan f r ö k. Då måste jag vara "frök" och hon vara ett barn som går i skolan och sedan har vi matematiklektion. Frök är bra skit. Dessutom avslutade hon kvällen med att säga; "-Mamma, kan du lägga min hellokittyjing i hyllan, föj däj bjukaj den ligga, och nu äj det bjuk.  

 Jag gillar´t.


 Jo, och så var det norrsken här i går, och Jimmy var händelsevis ute med kameran för att fota stormen vid samma tidpunkt, detvillsäga 02:00 på natten.

Såatte, 2015, du är en vän. 
 Det känner jag på mig.