torsdag 26 mars 2015

Jag är min alldeles egna partypooper

I morgon efter jobbet åker min familj, alltså alla utom jag själv, bort över helgen. Hela fredagen och lördagen och halva söndagen är bara mina. Spontan känsla på det:

FREEEEEDOOOOM!!!

Särskilt fint känns det nu när treåringen på senare tid tagit trotset till nya nivåer, vilket bland annat innebär att jag, samtidigt som jag kör bil, måste hålla för hennes bältesknapp (för annars rymmer hon iväg till baksätet), hålla dörrarna låsta (för annars öppnar hon dem i farten) och vakta växelspaken (för annars växlar hon). Så jävla tråkigt att köra till och från hämtningar och lämningar på det där sättet. Och inte har behovet av fyra armar på något vis hörsammats av högre makter. Så jag får nöja mig med att kämpa på med mina ynkans två, och de gör knappt nån nytta alls för de måste ju alltsomoftast hålla i ratten. 

Bilkörning är ett jädra otyg egentligen.

Men ganska snabbt efter den känslan så sätter ju naturligtvis de gamla vanliga nojorna in, kombinerade med nån mild form av kvarvarande Koh Lipe-ångest, och således förbyttes FREEEDOOOM-känslan ganska omgående ut mot att vara en stor ångestklump i magen. Tänk om något händer? Tänk om jag inte är där och räddar dem? osv, osv. Jag tänker att det där är den biten av föräldrarskapet som jag var glatt ovetandes om de första tjugo åren av mitt liv. Då när jag fortfarande trodde att jag var odödlig och att allt som sker bara gör mig starkare, utan att egentligen förstå att vissa saker vill man banne mig inte bli starkare av. Nä. Så just nu vet jag inte om helgen kommer att innehålla sköna joggingturer, trevliga dejter och vin framför en bra film, eller rödgråtna ögon liggandes i fosterställning invirad i barnens pyjamasar. Bägge alternativen är fullt möjliga just nu, känner jag.

Såatte; spänningen är olidlig.

Typ.


lördag 21 mars 2015

Vad vi gjort på sista ti´n? Inget särskilt, typ.

Jimmy har återvänt från Las Vegas. Jag har jobbat på jobbet. Ines har agerat treåring. Ingrid har upprört hävdat att saker är orättvist. Emil har känt att vi inte låter honom spela tillräckligt mycket minecraft. Så, ja:

Allt är som vanligt.
 
Och lite som vanligt har det varit de senaste dagarna också, om man med "som vanligt" menar "som det verkar bli regelbundet hemma hos just den här familjen". För i torsdags fick jag vända bilen påväg till jobbet för att det plötsligt kändes oerhört osäkert exakt vad min mage skulle hitta på för härligheter. Detta ledde till att jag parkerade några centimeter för långt fram nere på "parkeringen" vid vår båt (man vill ju inte ödsla tid på sådana detaljer när magen är instabil, liksom), vilket i sin tur kostade 650 riksdaler i form av en p-bot (fast senare samma dag fick jag info om en tjusig femsiffrig återbetalning från Skatteverket, så det jämnade ju ut sig finfint förstås). Och i går visade det sig att vi har springmask i huset och att tvättmaskinen har dött, på riktigt den här gången, och således sitter jag nu med ett gigantiskt tvättberg, en sönderskruvad tvättmaskin, en Jimmy som snart har lärt sig allt som går att veta om insidor på tvättmaskiner via internet, och tre barn som inte tycker att frenetisk städning är det roligaste man kan hålla på med en lördag. Japp.
 
Men, hörrni; solen skiner, alla är rätt glada trots städningen, och snart är maskjävlarna döda.
Så alltsomallt är ju livet rätt fint ändå.
 
Får man säga.