torsdag 26 mars 2015

Jag är min alldeles egna partypooper

I morgon efter jobbet åker min familj, alltså alla utom jag själv, bort över helgen. Hela fredagen och lördagen och halva söndagen är bara mina. Spontan känsla på det:

FREEEEEDOOOOM!!!

Särskilt fint känns det nu när treåringen på senare tid tagit trotset till nya nivåer, vilket bland annat innebär att jag, samtidigt som jag kör bil, måste hålla för hennes bältesknapp (för annars rymmer hon iväg till baksätet), hålla dörrarna låsta (för annars öppnar hon dem i farten) och vakta växelspaken (för annars växlar hon). Så jävla tråkigt att köra till och från hämtningar och lämningar på det där sättet. Och inte har behovet av fyra armar på något vis hörsammats av högre makter. Så jag får nöja mig med att kämpa på med mina ynkans två, och de gör knappt nån nytta alls för de måste ju alltsomoftast hålla i ratten. 

Bilkörning är ett jädra otyg egentligen.

Men ganska snabbt efter den känslan så sätter ju naturligtvis de gamla vanliga nojorna in, kombinerade med nån mild form av kvarvarande Koh Lipe-ångest, och således förbyttes FREEEDOOOM-känslan ganska omgående ut mot att vara en stor ångestklump i magen. Tänk om något händer? Tänk om jag inte är där och räddar dem? osv, osv. Jag tänker att det där är den biten av föräldrarskapet som jag var glatt ovetandes om de första tjugo åren av mitt liv. Då när jag fortfarande trodde att jag var odödlig och att allt som sker bara gör mig starkare, utan att egentligen förstå att vissa saker vill man banne mig inte bli starkare av. Nä. Så just nu vet jag inte om helgen kommer att innehålla sköna joggingturer, trevliga dejter och vin framför en bra film, eller rödgråtna ögon liggandes i fosterställning invirad i barnens pyjamasar. Bägge alternativen är fullt möjliga just nu, känner jag.

Såatte; spänningen är olidlig.

Typ.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar