lördag 24 december 2016

Fotboll har faktiskt aldrig på något vis inspirerat mig till att vilja få många barn. Näe

Här ligger jag tätt omslingrad av en 1.50 m lång amningskudde/ärtpåse i tjockkorvsformat. Den är bra att sova med om en har bäckensmärtor, nämligen. Jag har även en matta under mig som gör att jag kan vända på sidan utan att gny och gnälla, vilket underlättar för Jimmy och Ines som försöker sova runtomkring mig. I hallen står kryckorna.

Ja, ni fattar; kvinnan har ont, ochsåvidare, ocksåvidare.

Men se, det är världsliga ting, det där med smärta. Det är trist. Det till och med suger stundvis, men samtidigt är det så himla fint att känna i kroppen att jag väntar (mitt sista!) barn nu. Dessutom, opartisk och distanserad som jag är, så tycker jag att mina barn är så fruktansvärt smarta och roliga och knäppa och kreativa, så jag kan inte annat än längta till att få träffa ännu en variant.

Praise the Lord för gravidhormoner och deras påverkan på psyket, liksom.

Samtidigt som jag och Jimmy och barnen nuförtiden går runt och tycker att det är rätt härligt, så reflekterar jag över reaktionen som blir när det vankas en fyra. För plötsligt ska det skojas till och göras referenser till diverse märkligheter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt att vi återigen bryter mot normen: Först var vi för unga och behövde en miljard goda råd om småbarn, eller så suckades det om att vi missade ungdomens glada dagar. Nu är vi istället antingen för sexuellt aktiva ("ni borde kanske skaffa kabeltv *höhö blinkblink*) eller så är vi fotbollsfantaster och vill "ha ett helt lag". Jag fascineras över att vi människor inom en kultur inte kan låta bli att markera, om än möjligtvis omedvetet, när någon står ut för mycket. Det ska korrigeras, sådant här, det ska det. Uppenbarligen känner vi oss mycket tryggare om alla gör likadant. Om alla kunde vara heterosexuella, ariska, välanpassade stockholmare som jobbade massor, hade 2 barn (ett av varje kön naturligtvis), åkte till Thailand på vintern och gymmade 4 dagar i veckan. Då skulle världen kännas väldigt stabil och härlig och framförallt p å l i t l i g.

Eller så.

Jag vill poängtera att jag inte har någonting som helst emot de som lever precis det liv jag nu beskrivit. På riktigt. Eller att jag tänker på någon särskild när jag beskriver de förväntningar som finns här där vi bor (men jag antar att de flesta i Stockholmsområdet skulle kunna känna sig träffade) Jag vill bara understryka att jag tycker att vi alla ska fundera lite över varför det är viktigt för oss hur andra lever sina liv.

Så det kan ni göra nu en stund.

Och sedan kan ni äta knäck och kramas med varandra.

God Jul!









torsdag 8 december 2016

Jeflar vad harmonisk jag är, serrni

Det är ganska lätt att betrakta min fjärde graviditet som ett mindre bra beslut. Åtminstone om en ser det utifrån det fysiska perspektivet. Först mådde jag illa hela nätterna och kunde således inte ta mig ur sängen pga utmattning. Och nu, i vecka 14, har foglossningen blivit så vidrig att jag inte kan gå alls på kvällarna för att benet viker sig av smärtan. Därmed behövde jag sjukskriva mig idag, och istället ringa till sjukgymnasten för att begära kryckor, stödbälte och tensmaskin (en sådan som ger små elektriska stötar på stället det gör ont). Tyvärr kan jag inte få dem förrän om två veckor pga vårdköer, så vid det laget blir väl rullstol och morfin det enda möjliga hjälpmedlet.

Shit happens, liksom.

Men, härlig och positiv som jag är, så behåller jag humöret. Jag skulle aldrig tänka tanken att ta ut det här på exempelvis Jimmy. Eller politiker som lägger fram korkade förslag om barnomsorgen. Eller folk som inte blinkar i rondellen. 

Aldrig.


onsdag 30 november 2016

Även kallat för ett klassiskt I-landsproblem eller Nån som kan tänka sig att komma hit och byta mina lakan, vore himla snällt

Nyss när jag gick och la mig så inledde jag själva läggningsproceduren med att ge täcket en liten knyck, för att liksom fluffa till det lite inför natten. När jag gjorde det lät det plötsligt som att ett lätt regn föll ned på parketten. Kanske var det småsten? Smulor? Konfettiklippta kartongbitar? Sådant, ni vet, som barn generellt tycker hör hemma i en säng där föräldrar sover. Och jag trodde i min enfald att det skulle räcka med den där knycken.

Det gjorde det inte.

Och nu ligger jag här och inser att jag kommer att vakna imorgon med digestivesmulor (?) både i hårbottnen och i diverse kroppsöppningar där sådant inte bör förekomma. För jag orkar inte resa mig upp igen.

O r k a r inte.

Näe.

lördag 26 november 2016

För barnens skull.

Jag minns för åtta år sedan. Då när Ingrid var en äppelkindad liten vilding som ville stå upp framåtvänd i vagnen, gärna hängandes över suffletten, och Emil var en liten sparv som lärde sig läsa och gärna sjöng barnvisor sittandes i soffan när vi kom hem från förskolan.

Ni hör att det är en mycket avlägsen tid jag talar om.

Ja, och på den tiden, den gamla goda tiden, så arbetade jag i förskola. Vi hade 16 barn och fyra pedagoger, varav en förvisso var resurs, men inte desto mindre närvarande i gruppen. Vi hade alltså 4-5 stycken 4 åringar per vuxen. Och tänk, jag minns inte att jag grät när jag kom hem en enda gång. Trött var jag, absolut. Tinnitus fick jag, definitivt. Men jag kom aldrig hem och kände mig gråtfärdig och uppgiven för att jobbet sög all energi ur mig. Snarare tvärtom. Jag kunde längta till jobbet för att jag fått en ny idé gällande ett projektarbete. Jag kunde sitta  på en klippa i skogen en helt vanlig onsdag och känna att jag erbjöd en förjäkla fin verksamhet till barnen i min barngrupp.

Jag kände yrkesstolthet.

Men se, det har hänt saker sedan dess. Det har ställts högre krav, dragits bort pengar, byggts nya förskolor som med sitt "smarta tänk" ska rymma fler barn på mindre ytor. Grupperna som då var 16 4-åringar är nu 20-25. På tre pedagoger. 7-8 barn per vuxen, de dagar alla vuxna är där vill säga. När ingen är sjukskriven, på kurs eller vabbar. Och de timmar då alla jobbar samtidigt, förstås, dvs. mellan 9-15. Så med de nya förutsättningarna som vi ställs inför så har det hänt att jag behövt grina en stund när jag kommit hem från jobbet. För att jag känt mig otillräcklig, för att jag är för trött för att matcha upp de krav som jag ställer på mig själv som pedagog. Och att gå till skogen och vara 3 st pedagoger med 20-25 barn kan, som alla säkert förstår, inte vara samma sak som att gå 4 pedagoger med 16 barn. Nä.

Och lik förbannat tuffar alla dessa pedagoger på.
Gör sitt bästa.
Försöker räcka till.

För barnens skull.

Tänk om resten av Sverige kunde göra sitt bästa för barnens skull? Då skulle de här problemen inte existera. För om föräldrar upprördes högljutt och envist över personaltätheten och vad den innebär för deras barn, och politikerna fokuserade på forskning gällande hur små barn egentligen mår i stora barngrupper, så skulle pedagogerna inte behöva tuffa på i sin otillräcklighet längre.

De skulle istället längta till jobbet för att de fått en ny idé gällande ett projektarbete, och njuta av att kunna erbjuda ännu en härlig skogsutflykt.

De skulle helt enkelt kunna erbjuda barnen den verksamhet som barn faktiskt förtjänar och behöver.

Sådeså.

tisdag 22 november 2016

Tänker använda en viss persons tandborste nästa gång jag rengör toaletten...

-Mamma!
-Ja, vad är det?
-Mamma!!
-Jag ligger och vilar i sovrummet, vad är det?
-Mammaaa!!!
-Men, JA! Vad vill du?!
-Maaaaammaaaa!!!
-Jag blir galen! (yttras samtidigt som jag välter kroppen ur sängen och går till vardagsrummet) Okej, nu är jag här,  vad vill du?
-Kan du byta program på tvn?
Jag tittar misstänksamt på dosan som ligger en halvmeter från ungens fötter, och frågar sedan; -Varför gör inte DU det?

-Meh,  du står ju närmast.


Jahopp. 

söndag 20 november 2016

Känner mig som en ekologisk gurka med utgångsdatum i maj 2012, typ

Jag ligger i sängen. Det har jag gjort i kanske, tjae, 5 veckor nu? Jag vet inte exakt, men ungefärlich så många veckor är det. Jag ligger här för att jag är trött och doktorn säger att kroppen måste få vila när den säger att den behöver det.

Och doktorn har rätt.

Så jag ligger här. Ibland sover jag. Ibland läser jag en bok. Ofta kollar jag på Outlanders och tycker att skotska är ett ganska appelerande språk ändå, åtminstone om det talas av muskulösa och rödhåriga män. Jag gillar sådana, tydligen.

Jag har stundvis ambitionen att skriva i bloggen, för att jag älskar att skriva i min blogg. Och ibland har jag ambitionen att duscha, sätta på disken, ge katten mat eller nått annat vansinnigt. Men det blir sällan något av det. Jag har ju andra familjemedlemmar som kan lösa sådana orimliga projekt, tänker jag, och sedan kollar jag lite mer på rödhåriga skottar på TV:n i stället.

Och det är absolut ingen fara med mig egentligen. Mina livsval går att jämföra med vilken Disneysaga som helst. Ni vet där huvudpersonen står på en skogsväg som delar sig i två, och den ena leder mot en ljus glänta med sol som strålar ned genom gröna trädkronor, och den andra leder till mörker och stora skräckinjagande träd med ihåliga ögon och gapande munnar. Jag tenderar att välja bort den där gläntan av någon anledning. För att den vägen "ser för lätt ut". För att jag "gillar utmaningar".

För att jag är lite smådum, helt enkelt.

Dessutom är jag gravid i vecka 11. Sådant tenderar ju att göra vem som helst trött och illamående. Eller, som Emil säger; Alltså, jag är sååååå himla glad att jag är kille, mamma.

Han har en poäng där, faktiskt.



onsdag 19 oktober 2016

Att vabba har förlorat sitt romantiska skimmer, faktiskt

I går fick Ingrid stanna hemma från skolan. Initialt för att hon hade feber, vilket jag tycker är ett ganska mysigt sätt att spendera en vabbdag. Det brukar ju mest innebära frukost på sängen till den sjuka, samt en å annan film.

Så blev det dessvärre inte.

För ett par timmar in på förmiddagen såg jag en lus krypandes i hennes hår. Och då försvann allt mys och förbyttes istället till att tvätta alla lakan och alla kuddar och alla sofföverdrag. Dessutom innebar det att jag, istället för att få mysa med Ingrid i soffan, tvingades luskamma henne. Att luskamma en mycket håröm, mycket ilsken och febrig 8åring har visat sig vara en av mina minst roliga erfarenheter här i livet. Det hela kan ha slutat med att vi skrek minst lika högt båda två och att jag svor en å annan förbannelse över både löss och kammar.

Och idag var det jag som blev sjuk

Men om nån dag eller två, då kommer livet att vara underbart och fantastiskt.

Hoppas jag.


måndag 17 oktober 2016

Om jag vill vara en rynkig folkdräktsbärare eller en lingonrisälskare? Det varierar, faktiskt

Ibland saknar jag att arbeta i skolan. Det måste jag ändå säga. Förskolan är på många sätt en himla fin arbetsplats, och förskolebarn är alldeles, alldeles underbara. Men samtidigt finns det en del härliga sidor av att arbeta med äldre barn, det gör det verkligen. Delvis för att en inser att en inte kommer undan med att inte kunna hela multiplikationstabellen utantill längre, och delvis för att de får en att vakna till lite rent allmänt.

Genom sin ärlighet.

Till exempel när de ska rita av en på en bildlektion och konstaterar att det är "så himla svårt att få till alla rynkorna". Eller som när de tittar skeptiskt på det man klätt sig med på morgonen (och själv tycker är ännu en astjusig klänning från Odd Molly), och undrar "om du älskar Sverige så mycket att du typ alltid måste ha folkdräkt".

Sånt, ni vet, gjorde att jag höll mig lite mer alert än nu när jag går runt i skogen med tvååringar och storögt tittar på sniglar och lingonris mest hela tiden.

Vilket som är den mest givande arbetsmiljön kan, som ni förstår, debatteras i oändlighet.

Eller, jag vet inte.

Det är roligt med de olika erfarenheterna iallafall.




lördag 15 oktober 2016

Lite tinnitus är ju inte så farligt egentligen

En annan grej med att få vara hemma på dagarna, så där som jag varit under föräldrarledigheter eller i Maläijsha, är den där fantastiska erfarenheten av att först göra alla iordning under kaos- och panikartade former. Sedan avsluta det hela, inte med att svettig och med andan i halsen slira in på jobbet kl 8, utan med att gorma, ståendes i ytterdörren iförd morgonrock; "Puss, puss! Jag älskar er!" och få det ropat tillbaka till mig, och därefter stänga dörren, andas ut och njuta av t y s t n a d e n.

Oh, my lord. Tystnaden.

Den är egentligen, har jag insett, ett nödvändigt komplement när man har tre barn, varav två skriker istället för pratar. Visst kommer ni ihåg att jag bokade tid på Danderyd för att jag tänkte att den enda rimliga förklaringen till att Ingrid ständigt fick omgivningens trumhinnor att gunga och att hon dessutom avbröt oss andra hela tiden, samt aldrig hörde/ignorerade alla klokheter som hennes mamma sa, var för att hon förmodligen var stendöv, stackarn? Visst minns ni? (Annars finns en länk dit HÄR)

Men så var det ju inte. Nä. 

Så det misstaget gör jag ju inte med Ines. Istället består min och Jimmys kommunikation med henne  av att i värsta fall hyssja och hojta "TÖST!" (oftast i bilen när det är minst två andra som pratar samtidigt som Ingrid kräver tokhög volym på radion för att det är hennes favoritlåt som spelas). När vi känner oss harmoniska och pedagogiska svarar vi henne med en mycket tyst och balanserad stämma (i hopp om att denna ska smitta av sig). Men jag hyser inget större hopp om att något av detta ska ge effekt egentligen.

En har ju varit med förr, liksom.

Såatte, den enda tänkbara lösningen är ju att jag slutar jobba och stannar hemma i morgonrock ätandes gräddbakelser samtidigt som jag skriver kloka saker på bloggen.

Det hör ju vem som helst.

fredag 14 oktober 2016

Internetz har varit utan mig länge nog nu, känner jag

Regelbundet får jag en stark obehagskänsla i kroppen. Den infinner sig när jag inser att dagarna försvinner i ett hejdlöst tempo, och allt jag hinner göra är att gå upp ur sängen, borsta mina tänder och snubbla ner till båten. För att sedan plötsligt inse att jag står och glor på mig själv i spegeln med tandborsten i munnen igen, och att dagen är slut och det är dags att sova. Swisch, så är livet slut, tänker jag då när jag står där med mintdreggel i mungiporna.

Och det känns så viktigt att inte livet rullar på på det viset, tänker jag.

För, så vitt jag vet, så får vi "bara" ett liv, och då vill det till att vi gör det bästa av det. Vilket på många sätt var lättare förr. Då när vi bodde i Malaysia och mitt liv var underbart och magiskt så till vida att jag bestämde över min egen tid och solade i 40 graders värme n ä r  j a g  v i l l e, då kände jag ett glädjerus varje dag över min tillvaro. Jag kände mig tacksam och lyckligt lottad och, ja, jag kände mig närmare mig själv. Som att jag genom att ha de där timmarna hemma i ensamhet varje dag hade tid att lyssna på mig själv, på mina behov och tankar och känslor. Sådant där skit som jag aldrig ens hinner närma mig i det här livet i Sverige, där allt handlar om skjutsning, presterapresteraprestera på jobbet, hämtning, möten och handlingar. Här i vardagskaoset har jag tur om jag ens hinner fatta vad jag har sagt/känt/tänkt EFTER att jag sagt/tänkt/känt det, och i allra bästa fall tycker jag även efteråt att det är gångbart. Inget ges tid eller eftertanke, allt ska ske nu. Alltid bråttom. Alltid skynda.

Så vill jag inte leva mitt liv.

Så den här hösten handlar väldigt mycket om eftertanke kring livet och hur det ska levas.  Hur mycket är det värt i tid och pengar att slippa se dagarna försvinna i den där badrumsspegeln? Vad behöver jag förändra för att jag ska kunna stanna upp en onsdag kl 13.43 och känna lite vanlig, enkel tacksamhet? Banne mig om det inte ska finnas en rimlig lösning, tänker jag.

Så. tjae, det är mest sådant jag håller på och funderar kring just nu.

Så ni vet, alltså.

söndag 28 augusti 2016

Matematisk kompetens är överskattat, det har jag alltid sagt

"Mamma, när jag blir stor, då ska jag ha 10 barn. 5 ska sova med mig, 10 ska sova med Ingrid."

Spontan känsla på det:

Låt oss hoppas att Ingrids blivande partner är av det tålmodiga slaget. Och att hen har en gigantisk säng. Alternativt att Ines skaffar barn med en pyssling. Det skulle också underlätta.

Vi får se hur vi löser det.

torsdag 25 augusti 2016

Ja, alltså, personligen anser jag att Darwin är motbevisad

I morse vaknade jag med en, förvisso avtagande men ändå, feber, kraxande stämma, bultande huvudvärk och snorig näsa, och det första jag behövde göra var att sjukanmäla samtliga barn i huset. De har fått utslag nämligen. Ganska märkliga/snuskiga sådana. Så istället för att få ligga och tillfriskna i soffan idag så har jag åkt till vårdcentralen för att ta reda på vad dessa prickar är för något, och helst hur vi blir av med dem och slipper få dem igen. Samtidigt som jag var där kunde jag lika gärna begära ut remisser som Jimmys läkare har utfört i ett så dåligt skick så att de har studsat tillbaka flera gånger. Så nu tänker jag att jag kan gå igenom dem och sedan tänker jag följa med honom nästa gång så att det blir ändring på den saken.

Japp.

Och det är ju glasklart att dessa händelser är bestraffningar riktade mot mig personligen, det fattar ju vem som helst. Det finns således ingen annan rimlig förklaring än att det A. finns någon som styr allt som händer här på jordklotet, och B. att denna någon hatar mig och således straffar mig med den här typen av, ska vi kalla det utmaningar? Jag kan bara inte komma på vad jag har gjort. Det måste ju vara nån handling i ett tidigare liv, för jag har skött mig alldeles utmärkt i det nuvarande.

Ja, nästintill iallafall.

Så jag antar att jag får försöka finna någon sorts mening och harmoni i vissheten om att min själ absolut förtjänar att jag nu egentligen vill ligga i ett mörkt rum och omge mig av snorpapper, men istället tvingas tvåla in högst ofrivilliga barnkroppar (och sedan kleta kortisonsalva cirka 50 gånger på vardera kropp) två gånger om dagen.

Challenge accepted, oh du högre makt som gör mitt liv surt *viftar med näven i luften*,

c h a l l e n g e  a c c e p t e d.







söndag 21 augusti 2016

Undrar vad dagmammor ska med sådant till ändå?

Det här har varit den absolut bästa sommaren på väldigt länge. Kanske den bästa någonsin sedan jag blev vuxen och inte längre kunde bada i havet med kompisar i 10 veckor per år. Den har innehållit Turkiet och Görvelns slott och camping i Norberg och middagar med släkt och vänner och födelsedagskalas och svampplockning och kusinlek och sol och bad och grillväder och så vidare och så vidare.

Jisses vad härligt det har varit!

Jag känner mig sådär harmonisk och lycklig som en gör när livet rullar på åt rätt håll igen efter sju svåra år. Lite som det förmodligen känns att dyka ner i en sjö och simma runt längs med botten på tok för länge, och sedan till slut bryta vattenytan och ta sitt första djupa andetag. Antar jag, skulle aldrig komma på tanken att göra´t.

Så därför gör det ingenting att jag häromkvällen hittade Ines vattenflaska på golvet i badrummet, medan ägarinnan själv låg i badkaret, och att jag, när hon uppmanade mig att öppna den och lukta, valde att just öppna den och lukta. För det visade sig naturligtvis att hon hade "sparat sin bästa prutt" i den för att hon "ville ta med den till dagmamman".

Sommarharmoniska mödrar är förlåtande mödrar.

Tur det.





lördag 20 augusti 2016

Kan inte säga att jag saknar våra matsituationer nämnvärt, faktiskt

Här kommer en repris på ett inlägg som beskriver hur jag upplevde att det var att ha tre barn under 7 år. Tyckte att det kändes rimligt att påminna mig själv om det nu eftersom jag vilken dag som helst ska få lukta på min lilla systerdotter/son (som jag för övrigt tycker att hon kan föda nu pågrundav jobbigt att vänta för stackars mig! Och lite jobbigt för henne att gå å bära på också, förstås). Jo, och då kommer hormonmonstret vakna till liv och sedan kommer jag att vilja ha en liten fyra, och då, mina vänner, kan det vara bra att ha lite sådant här att påminna sig själv om.

Inte för att det kommer att hjälpa alls, men ändå.

Såhär var det i alla fall. På "den gamla goda tiden", som det heter: 

"Ikväll smider jag planer. Fantastiska, storslagna planer. Fulla av hämnd. Planerna kretsar kring hur jag ska bete mig på mina framtida vuxna barns middagsbjudningar. Hittills har jag kommit fram till följande:

  • Så fort jag kommer fram ska jag vädra i luften och säga "Det här äter jag ALDRIG".
  • Sedan tänker jag gå ut i köket, kolla på maten och skrika "Fyyy va äckligt!"
  • Sedan tänker jag sätta mig ner på golvet i matrummet och gråta några krokodiltårar över hur jävligt det är med mat som jag inte har smakat men som garanterat kommer att vara vidrig.
  • Därefter tänker jag gå på toa, och när jag är klar tänker jag tvinga värden eller värdinnan att torka mig (trots att jag är fullt kapabel att göra det själv) med motivationen att det "är ju äckligt". Sedan tänker jag inte tvätta händerna eftersom "det ju inte var jag som torkade".
  • Väl vid matbordet tänker jag se förbannat sur ut och upprepade gånger hävda att det här som står på bordet inte är ätbart, "Är det ens mat?" ska jag säga och se mig om på de andra runt bordet för medhåll.
  • När jag så småningom tar en smakbit så tänker jag inte använda besticken, eller jo, möjligtvis tänker jag använda serveringsbesticken, det kanske jag kan tänka mig.
  • Efter den första tuggan tänker jag säga "-Jag tycker faktiskt inte om den här kycklingen", fast det är fläskfilé, och så tänker jag spotta ut den tuggan på min tallrik. Fast initialt tänker jag försöka spotta ut den på någon annans tallrik. Utifallutifall denne någon skulle vara sugen på det.
  • Efter den andra tuggan tänker jag göra en helomvändning och hävda att maten nog var ganska god ändå.
  • Sedan tänker jag ta ett par tuggor till innan jag avrundar måltiden med att kasta tallriken i golvet och, naturligtvis, vägra torka upp det efter mig.
  • Eventuellt avslutar jag föreställningen med att klä av mig naken och sedan bli hysteriskt upprörd över att jag inte får leka med playdoh pa bordet som de övriga gästerna fortfarande äter vid.

Ja, ungefär så ser planen ut hittills.
 Tror det kan bli bra.

Faktiskt."


Nu kommer jag inte att vara sugen på vare sig bebisar eller småbarnsår på flera minuter minst.

Eller så.



fredag 12 augusti 2016

Jo, och kan nån annan vara bussig och hälsa det till regeringen? För själv måste jag gå och snyta mig.

Det har gått två veckor sedan jag började jobba igen efter (den bästa!) sommarledigheten (ever!). Två veckor i förskoletid innebär ungefär tvåtusen kramar, ett femtiotal blöjbyten och en biljard snytningar av små snuviga näsor. Och jisses vad jag tycker att det är roligt stundvis! Det är bland det bästa som finns att känna att jag liksom har lyckats etablera relationer med dessa små individer och att det i sin tur gör att de inte behöver vara ledsna hela dagarna i väntan på att en vuxen ska hämta dem.

Det känns så jädra fint i magen det!

Men alla dessa snytningar genererar ju även i en del snor hos mig själv, vilket jag nog skulle säga är nackdelen med yrket. Vilket i sin tur resulterade i att vi idag inte hojtade "Trevlig helg!" eller "Tack för idag!" till varandra när vi droppade av under eftermiddagen, utan istället höll vi oss till "Krya på dig!". För det kändes liksom mer passande och rimligt, oavsett om personen i fråga mådde dåligt eller ej.

Och nu sitter jag här och har liiite, liiite ont i halsen och en normal mängd snor i näsan (för en som umgås med små barn på dagarna, alltså) med två trevliga middagar och ett barnkalas för 25 personer att se fram emot i helgen. Och så tänker jag lite frustrerat att det vore helt rimligt att slopa karensdagen för oss som kramar förkylda barn hela dagarna, tycker gott ni andra kan bjussa på det.

Vi säger så, va?

Toppen.



lördag 16 juli 2016

Österrike kanske kan ta det hela med en nypa salt?

Kommer ni ihåg när Jimmy skaffade en typ au-pair till oss i några månader i Malaysia. För att han sprang på en tjej från Finland som jobbade i en bar i George Town och verkade ha det ganska tungrott just för tillfället. Som sedan bodde i vårt gästrum och lattjade med barnen ibland?

Jo, så var det ju iallafall.

Så därför borde det inte förvåna någon att jag kom hem från jobbet sista arbetsdagen innan sommarlovet, 24 timmar innan vi skulle flyga till Turkiet, och då möttes av en kvinna från Österrike som skulle intervjua mig inför en dokumentär som hon sedan vill visa upp på filmfestivaler. En dokumentär om att skaffa barn, varför vi gör det och hur familjelivet fungerar och så. Det var så spontant att hon själv, efter att ha filmat Jimmy och Ines och vistats på ön i flera timmar, insåg att hon inte hade en aning om vem Jimmy var. Hon var i tron om att de hade en gemensam bekant, men det visade sig att denna bekanta hade skickat en förfrågan om att ställa upp i filmandet till sina bekanta, som i sin tur hade skickat vidare till andra, och på så vis hade Jimmy kopplats ihop med henne. Det är sådant som händer när två spontana själar möts, liksom. Då kan de plötsligt sitta mittemot varandra vid ett matbord i en stuga på en ö utanför Hässelby i Sverige, och inse att de inte har en jefla aning om hur det blev på det viset.

Japp.

Så den där kvällen som jag verkligen borde ha påbörjat packandet satt jag istället och försökte formulera klokheter på engelska om feminism och livet med barn och hormoner, och det gick faktiskt inte alls bra. Vid flera tillfällen uttryckte jag mig med ord som jag är helt säker på inte existerar. Hjärnan var inte alls samarbetsvillig, den ville bara dricka rosé i en trädgårdsstol och skrika "-Semester! Turkiet!" osv.

Men, men, jag gjorde det iallafall. Och Barbara, som hon visade sig heta, var supertrevlig, och därmed stannade hon inte bara över lunch, utan även över middag, natten och frukosten. Och, trots spontangäst och opackade väskor och försvunna pass, så kände jag mig rätt fin och avslappnad när vi rullade iväg med taxin mot Arlanda senare den eftermiddagen. Lite fundersam är jag dock över skälet till att jag blivit så här förjefla mysig/ känslomässigt avtrubbad (hur man nu vill uttrycka det). Antingen beror det på att jag anpassat mig till Jimmys sätt att leva och således slutat stressa igång av sådana här petitesser. Eller så har jag gått in i väggen och förlorat förmågan att känna. Överhuvudtaget.

Vem vet?

Jo, Österrike. Österrike kan nog möjligtvis få klarhet i detta under hösten.

Vi får väl se.



söndag 10 juli 2016

Turkiet är nog inte vår grej eller Bara bilder del 78

Saklig rapport från Frobys semester:

Fördelar med Turkiet: Det är 40 grader varmt och har tokmånga soltimmar per år. Det har stora pooler och vattenrutschkanor. Det har allinclusivehotel. Det har hamamspa där exempelvis jag själv kan bli inlöddrad och peelad och ångbastad.

Nackdelar med Turkiet: Döttrar blir magsjuka av poolvattnet eller allinclusivematen där. De blir sängliggandes (helst nära en toalett) i 3 till 5 dagar. De kan således inte nyttja vare sig pooler eller allinclusivemat.

Fördelar med att vara gift med Jimmy: Han tar tjejerna och låter mig och Emil läsa och sola och bada och luncha hur mycket vi vill. Han tröstar mig när jag får tårfyllda utbrott av hopplöshet över sakernas tillstånd (Jag vill ju att heeela familjen ska få ligga vid poolen, precis som alla andra förbannade familjer på det förbenade hotellet. Ska det va så mycket begärt, va?!)

Nackdelar med att vara gift med Jimmy: Alltså. Med tanke på den här semestern så kan jag inte komma på någonting. Förutom möjligtvis att han förlägger pass och således får mig att leta i timmar samma dag som vi ska åka (se förra inlägget). För vi hittade ju Ines pass. På ett tårtfat i vitrinskåpet(!). Han hade nämligen tagit med det till Ines tandläkare för att inte behöva stå och se dum ut när de frågade efter hennes fyra sista siffror i personnumret. Fair enough, fast nästa gång kanske han kan låta bli att förväxla passet med en gräddbakelse efteråt.

Vore bra.

Och så blir det lite bilder från ett sedvanligt kvällsbad i havet (där kan man bada fast man fortfarande är lite magsjuk, det har vi bestämt).






Så alltsomallt så har vi haft en helt okej semester. Den blev sannerligen inte som jag hade tänkt mig, men den fick mig att älska Jimmy lite mer.

Och det är ju bra, iallefall.

lördag 2 juli 2016

Jag har en del goda egenskaper också, fast jag kan inte komma på vilka de är just nu...

Vaknade kl 03:00 på avresedagen, det vill säga idag, och mådde illa. Kände mig lite oroad och resfebrig, ni vet. Så efter att ha försökt somna om i typ en och en halv timme så gick jag upp och gjorde en kopp kaffe. Jedrar vad trivsamt med lite egentid, tänkte jag.

Hah! Skulle inte tro det.

För med kaffekoppen i ena handen och mobilen i den andra så gick jag in och läste min mejl, och konstaterade att det gick att checka in. När det var dags att ange passnummer behövde jag skutta bort till passlådan för att hämta dem, och då insåg jag snabbt att det bara låg fyra stycken pass där det borde ligga fem. Detta skulle förvisso kunna vara fullständigt normalt eftersom jag och Jimmy hämtar ut paket åt varandra på ICA regelbundet, och då tar med oss varandras legitimation. Det var bara det att det inte var Jimmys eller mitt pass som saknades. Det var Ines pass som var, och förblir, borta. Och jag blev möjligtvis lite svettig på överläppen av stressen, och jag har möjligtvis rivit upp hela huset i jakt på det satansförbannadeskitpasset. Men det tycker jag känns fullt rimligt eftersom vi ska till Turkiet om några timmar och jag hade personligen föredragit att INTE åka dit x antal timmar tidigare för att få till ett provisoriskt pass för en tusenlapp.

Men grejen är att det här inte ens är det värsta av allt i den här berättelsen.

Nä.

För det värsta av allt är att jag vet exakt när det där satansförbannandeskitpasset försvann. Och jag vet vems fel det är. För det var nämligen så att jag, i samband med att vi bokade den här resan, tog fram alla pass för att dubbelchecka att de var aktuella. Och att jag då fick ett temporärt hjärnsläpp och trodde att vi nu var inne i år 2017, och att båda tjejernas och Jimmys pass gått ut tidigare under våren. Eftersom Jimmy eventuellt behövde åka utomlands på jobbärenden några dagar senare så väckte detta rätt starka känslor, ja tills han insåg att hans fru inte visste vilket år det var, och det var förvisso inte heller en så angenäm känsla för honom (eller mig), men det var iallafall bättre än att behöva tokfixa 3 stycken pass.

Vad har nu detta med Ines pass att göra?

Jo, det kan vara så att jag, när jag trodde att det var år 2017 och att Ines pass var obrukbart, lät henne få det "att titta på". Jag minns inte riktigt, men det kan vara så. Så jag tänker att i allra bästa fall så ligger det i en låda med dockkläder på tjejernas rum. Men, med tanke på den tur jag hittills upplever mig ha idag, så är det där passet förmodligen dekorerat med Ines signatur och en hel del glittriga klistermärken. I värsta fall har Ingrid skrivit några väl valda ord i den också.

Såatte, om ni undrar vad familjen Froby ska göra idag så vet ni det nu:

Vi ska öva oss på att känna kärlek för Fru Froby, medan vi sitter hos polisen på Arlanda.

Det ska vi.

Och sedan ska vi åka till Turkiet.







onsdag 29 juni 2016

När katten är borta bajsar råttorna på diskmedelstabletterna under vasken, som en brukar säga

Smilla, den förbannade tonåringen till katt, rymde ju hemifrån under midsommarhelgen. Hon drog förmodligen för att nån hane några hus bort luktade härligt, och kvar satt sedan resten av familjen med ångest och sorg. Det tog henne nästan fyra dygn innan hon behagade komma hem igen, och vid det laget hade jag redan börjat planera hennes minnesstund och varit en hårsmån från att slänga all kattmat.

Fast jag är hemskt glad att hon är tillbaka.

Tyvärr gav hennes frånvaro andra, mycket ovälkomna, effekter. För när jag kom hem från jobbet idag så hittade jag musbajs, fresh from the bakery, i vår låda där vi förvarar sopor under vasken i köket. De fräcka jävlarna hade till och med gjort sig omaket att bajsa rakt ner i påsen med diskmedelstabletter, så nu kommer jag inte att känna att disken är ren förrän typ 50 tabletter/dagar framåt i tiden. För jag är dessvärre mer snål än neurotisk och därmed kommer jag inte att slänga alltihop.
Tyvärr.

Ines, däremot, har visat sig lida av musfobi, och har således gråtit sig själv till sömns för att hon är rädd: "-Men mamma, tänk om mössen kommer upp  i min sääääng!" hojtade hon med tårar sprutande åt alla håll. "-Fast du sover ju högt upp i en våningssäng, och möss kan inte klättra uppför stegar", ljög jag, varpå hon skrek "-Men vad händer om de går å hämtar en pall!?". Tillslut fick jag henne att somna endast genom att utlova ett brutalt massmord i ovan nämnda soplåda.

Känner spontant att det här är ett klockrent jobb för Jimmy när han väl kommer hem från jobbet.

Faktiskt.

lördag 25 juni 2016

Jag badar hellre i en tunna fylld med bajs eller Ska det va på det här viset så får grannarna lägga av med att semestra, faktiskt

Igår hade Jimmy oturen att stånga huvudet mot något hårt så att det började blöda ordentligt. Vanligtvis brukar jag få kräksmak i munnen och rikta ögonen vartsomhelst utom mot blodets källa. Därefter brukar jag putta honom söderut mot våra grannar/Jimmys systers hus, och sedan brukar hon hantera det hela.

Fast dessvärre var de bortresta.

Så när han kom in i hallen med blod rinnandes från tinningen medan han hojtade "-Hämta nål å tråd, jag tänker inte dra till sjukhus för en sådan här grej!" så fick jag istället springa runt, grönskiftande i ansiktet, sökandes efter nål och tråd. Jag hittade en rulle som jag använde häromveckan när jag lappade ännu ett trasigt byxben tillhörande Ingrid. Sedan försökte jag darrandes desinficera den nålen med en tändsticka (tänkte att det nog var så det borde göras, eller?), men eftersom jag skakade så hårt så slocknade elden hela tiden. Då gav jag upp det projektet och tvingade in mig själv i badrummet. Där fick jag, trots att det svartnade för ögonen flera gånger, tvätta såret och sedan gav Jimmy mig order om att kolla hur djupt det var. Därefter skulle jag dessutom känna efter om huvudet var upphöjt där såret satt genom att lägga handen ovanpå och jämföra med andra sidan.

Trodde jag skulle dö flera gånger på grund av 100 procent asäckligt!

Men sedan var det färdigt, tyckte skadeproffset, och vi lät såret sitta orört. Medan Jimmy ställde sig och torkade bort blodet ur ansiktet ställde jag mig bredbent med huvudet mellan knäna och andades in genom näsan ut genom munnen, precis som vilken förlossningsdrabbad kvinna som helst. Kändes så onödigt att svimma mitt i eländet, liksom. Då tittade Jimmy medlidsamt på mig och sa; -"Du måste öva dig på det här, det är inte sista gången".

Spontan känsla på det: ALDRIG I HELVETE.

Jag menar, nog för att jag älskar honom massor å så va, men gränsen går, tamejfaen, vid att sy ihop hans blodiga huvud med bomullstråd.

Sådeså.







fredag 24 juni 2016

Morgonkaffe på toan och slott, hörrni, det är sådant som gör att jag inte blir sinnesjuk.

Visst skrev jag att Jimmy jobbade dygnet runt i förra veckan? Ja. Det ledde i sin tur till att hans chef ville kompensera mig för det ofrivilliga ensamståendet som Jimpans frånvaro ledde till. Så i onsdags bjöds vi på middag på Görvelns slott, och då tänkte vi att vi lika gärna kunde sova kvar när vi ändå var där.

Och det var ju precis lika fantastiskt som det brukar vara!

Dessutom var det världens vackraste solnedgång, och vi fick med oss en picknickkorg med té och choklad ner till deras ångbåtsbrygga och där satt vi sedan och pratade om livet och njöt. Sedan avslutade jag förvisso det hela med att få för mig att det vore skönt med att bad, och försökte således, i mitt något överförfriskade tillstånd, ta mig lite tjusigt och graciöst ut i vattnet. Dessvärre var underlaget under vattenytan sjögrästäckta, hala stenar, och på sådana är det svårt att gå utan att ramla oavsett hur pigg och fräsch en är. Blev kanske inte mitt stoltaste ögonblick, och inte så förföriskt som det hade varit om mitt liv var en Hollywoodfilm. Men det var en underhållande stund för Jimmy, och i övrigt en vacker kväll att minnas, och det behövs både underhållning och vackra kvällar på tu man hand när man är förälder.

Flera stycken om året behövs det.

För den där glamouren finns liksom kvar i mig ännu. Trots att jag multitaskar genom att sitta på toaletten, dricka mitt morgonkaffe och skriva ett blogginlägg samtidigt.

Känner mig ändå lite slottshärlig.

Faktiskt.












torsdag 16 juni 2016

Själv kallar jag det för att kyssas, men jag tillhör bevisligen den gamla skolan eller Hur man försätter familjen Froby i chock eller SAY WHAT?

På tal om vad Jimmy missar när han är borta:

Vid matbordet häromdagen berättade Ines mycket sakligt följande historia efter att jag och storbarnen diskuterat vem Ingrid är kär i, och om Emil och Ingrid har pussat någon hittills.

-En gång när vi var vid Allmänna badet, så smög jag och Erik och Emma och Tyra upp bakom ett hus. Sedan pussades Emma och Tyra, och då pussades jag och Erik. Både Emma och jag "fick tungan". Sedan torkade vi av munnen mot husväggen och gick och badade...

Vilket innebär att hon är mest erfaren på det området av samtliga barn i familjen.
Spontan känsla på det:

Hjälp!


onsdag 15 juni 2016

Bara avloppet funkar så känns livet rätt fint, tycker jag

Den här veckan har Jimmy ett projektavslut på jobbet. Superhemligt. Superviktigt. Superallting. Så därmed har jag inte sett honom på tre dygn. Han sover inte ens hemma längre, för om han sover hos sin morbror så vinner han tid. Så det betyder att jag är en ensamstående, heltidsarbetande öbo med tre barn.

Självklart gick stora båten sönder igår när jag skulle åka hem, så jag fick bli bogserad till bryggan av grannarna. Och självklart försvann elen i cirka 15 timmar, så att vi inte kunde laga mat, tvätta kläder, kolla på tv eller diska och nuförtiden har en rejäl, temporär elanläggning nere på ångbåtsbryggan medan Fortum fixar biffen.

Självklart är det så. Det är i princip bara ett rejält stopp i toaletten som saknas.

Men jag tycker ändå mest synd om Jimmy som måste vara borta hemifrån. För han missar trots allt att ha diskussioner med Ines om varför hon måste packa minst tre tjocktröjor när vi åker till ett 35gradigt Turkiet: -Mamma! Man måste det! Tänk när en blir smutsig, å så tappar jag bort den andra. Då måste jag ha tre! Och han missar när Emil får ett plötsligt sug efter att umgås med Ingrid, och således åker och hämtar henne flera timmar innan jag slutar och dessutom bjuder henne på glass av sina egna pengar på vägen hem. Det händer liksom härliga saker här. Saker som gör mig varm i hjärtat, och som får mig att känna älsk för mina barn.

Och det är inte roligt att missa det.

Såklart.

måndag 13 juni 2016

Bara bilder del 77

Det finns många fina saker med min föräldrar. En av de sakerna är att de har världens härligaste trädgård som barnen kan leka, klättra och busa i hur mycket som helst.











Ba så ni vet.

lördag 11 juni 2016

Men SOL ändå!

Igår avslutade jag min charterbokning.


Och sedan var jag superglad och avslappnad i flera minuter!


Tills jag började googla på kartor och således insåg exakt hur nära Turkiet (närmare bestämt Alanya) ligger Syrien, och därmed behövde ringa två, ja TVÅ, gånger till Ving för att få bekräftat att det är helt ofarligt att åka dit med sina oskyldiga barn. Både Ellen och Natalie på kundservice har i princip garanterat att inget farligt kommer att hända. Jimmy i sin tur är väldigt nöjd, och barnens farmor kommer att vara i samma land vid samma tidpunkt. Rimligtvis borde ju detta räcka för att jag ska kunna känna mig lite mer lugn och tillfreds. För det blev ju trots allt inte någon bakgata på Kos. Det blev all-inclusive och vattenrutschkanor och barnklubbar och allt möjligt härligt. Så jag borde ju verkligen bara vara glad och inte planera min familjs begravning.

Tydligen är det svårt för somliga att tillåta sig själva att känna glädje.

Synd.

fredag 10 juni 2016

Att "chilla" är inte min grej. Nä.

Jag måste förmodligen vara ett välkommet inslag i resebolagens tillvaro såhär års. Inte för att jag har någon aning om vad de där bolagen suktar efter egentligen, men jag tänker mig att det rimligtvis borde vara sådana som jag. För jag är nämligen väldigt avslappnad gällande semesterbokningar i 11 månader om året, och sedan är jag tokdesperat i en av dem. Jag kan hur lätt som helst skita i att boka en resa under hösten. Då sitter jag mest och känner mig galet skön och laid-back och tänker att "men guu va skönt med sista-minuten ändå, att få va lite spontan liksom" samtidigt som jag sippar på ett glas rödvin och tittar på reseskildringar från Bahamas.

Men sedan kommer juni.

Och då har rödvinet tagit slut, och känslan av att vara laid-back och skön förbyts till känslan av att jag nog är dum i huvudet. Tänk om alla resor tar slut?! Hur tänkte jag egentligen?! Så på bara ett par dagar har jag nu förvandlats till ett chartermonster. Ett sådant som plöjer igenom alla sajter som finns långt inpå småtimmarna med rödsprängda ögon och som med sorgeklump i halsen då och då hojtar till Jimmy från soffan att "Näe, det här kommer aldrig att gå!" eller "Jag kommer aldrig mer få åka på semester!", vilket känns helt adekvat och precis lagom dramatiskt. Hittills har Jimmy tagit det hela med ro. Han varvar att vara pedagogisk och tillämpa vettiga argument som säger emot det jag hojtar till honom med att ge mig en lätt uppgiven blick och en klapp på kinden.

Det är ju skönt att det är jag som är besvärlig, för en gångs skull, liksom.

Och besvärlig kommer jag att vara, ja, tills jag har bokat ett snordyrt rum i ett nedgånget hotell anno 1963 beläget på en bakgata på en ö som det inte finns en enda vettig själ som reser till. Ja, om den inte är 18 år och ska göra revolt mot sina medelklassföräldrar med hjälp av alkohol och droger, förstås.

Så inom några dagar har jag nog lyckats ro hem nått överprisat skyffe på Kos.

Ändå värt, känner jag. 

torsdag 9 juni 2016

Min nya konflikthanteringsstil eller True story

-Vad ska vi äta som fredagsmiddag den här veckan tycker ni? frågar den tillmötesgående och härliga mamman.
-Jag vill ha fisk och sushi och lax! skriker den med mest röstresurser.
-Då vill jag typ dööö, jag vill ha pasta! vrålar det minst lika högljudda syskonet.
-Det blir ju alltid som hen vill! Jag kommer inte äta! Jag tänker aldrig mer prata med er! hojtar det tredje syskonet.

Och det är ungefär här jag försvinner bort i tanken... 

"Det vore ganska behagligt att lämna landet med bara passet och en liten ryggsäck. Kanske skulle jag bosätta mig på en strand i Thailand? Där skulle jag kunna livnära mig på att blanda halvskumma drinkar i en liten bar som heter "The Coconut" och som har grafittimålningar i självlysande färger på väggarna. Jag skulle aldrig mer klippa håret, alltid ha på mig fladdriga thaibyxor och börja kalla mig själv för Sunshine. Jag skulle äta ananas och minibananer till frukost varje dag, och till middag skulle jag äta ris och fisk eller nudlar, ja sådant som JAG tycker är gott. Jag skulle ta dykcert och simma med hajar när jag ville. Jag skulle tycka att alla turister var badjävlar, och bara hänga med thailändare, och så skulle jag lära mig thai också och börja bryta märkligt när jag talar svenska (de få gånger jag nu skulle göra det). Så skulle jag rädda en apa ur fångenskap som sedan blev min bff. Den skulle alltid sitta på min högra axel och hålla ett fast grepp i min örsnibb, och jag skulle tycka att det var hur mysigt som helst. Jag skulle bli ett med naturen och kunna gå på långa upptäcktsfärder i djungeln. Där skulle jag råka ut för en massa spännande saker, som jag sedan berättar om för mina gäster i baren på kvällen. Ja, samtidigt som jag blandar White russian till dem och apan delar ut små påsar med jordnötter..." 

Sedan när jag kvicknar till igen så har bråket upphört och alla stormat in på sina respektive rum, och då skriver jag ner "Tacos" på handlingslistan till fredagen, samt påminner mig själv om att aldrig mer försöka inkludera barnen i några som helst beslut.

Och sedan minns jag det i något dygn eller två.

Japp.

onsdag 8 juni 2016

Borde tamejfaen få medalj, känner jag

Saker som undantagslöst äger rum hemma hos oss varje morgon:

Personer vägrar vakna.
Personer vägrar klä på sig.
Personer vägrar borsta håret.
Personer vägrar borsta tänderna.
Personer tycker inte att det finns något att äta till frukost.
Personer vägrar göra gröt till någon annan än sig själv.
Personer hamnar i en diskussion vid matbordet om exempelvis storlekar på smörkluttar.
Personer hittar inte sina nycklar.
Personer hittar inte sin läxa.
Personer hittar inte sina skor.
Personer vill hellre titta på film än göra sig iordning
Personer blir arga för att de vuxna inte tillåter att de tittar på film på morgnarna.
Personer tycker inte att mamman kan göra en tillräckligt hög tofs på personernas huvud.
Personer vill inte ha på sig ytterkläder (på hösten och vintern)
Personer blir arga för att de inte får ha vantar (när det är 25 grader varmt)
Personer måste knyta mycket komplicerade och tidskrävande knutar på sin flytväst fast familjen redan är sen. Vilket är frustrerande eftersom just den här personen är den enda som inte har skolplikt eller ett åtagande i form av ett jobb.


Och efter detta åker jag till jobbet och har nästan alltid ett glatt humör.

Såatte; medalj, som sagt.

G u l d medalj.



tisdag 7 juni 2016

Long time, no see eller Envägskommunikation är underskattat eller Potatissoppapotatissoppapotatissoppa!

Ibland tänker jag att jag saknar min blogg. Att jag skulle kunna tänka mig att börja skriva i den igen. Att jag saknar att få utlopp för orden och tankarna utan att någon avbryter mig, eller säger emot mig, eller överhuvudtaget har synpunkter på det jag förmedlar. Hemma hos mig är det oerhört sällsynt att det jag yttrar inte får mothugg. I bästa fall får jag en syrlig blick från en 9-åring, kombinerat med en suck som antyder att det jag säger är ointressant. I värsta fall utlöser det jag säger en hög falsetton från en snart 12-årig son samtidigt som hans två systrar producerar fradga, visar huggtänder och hotar att flytta hemifrån.

Vilket i princip händer varje gång jag presenterar middagsmenyn.

Så bloggen skulle ju kunna vara en plats där jag kan skriva saker som "Potatissoppa" utan att för den sakens skull bli verbalt misshandlad. Känns rätt gött att tänka på. Lite som semester.

Så jag tänker att det är värt ett försök.