onsdag 29 juni 2016

När katten är borta bajsar råttorna på diskmedelstabletterna under vasken, som en brukar säga

Smilla, den förbannade tonåringen till katt, rymde ju hemifrån under midsommarhelgen. Hon drog förmodligen för att nån hane några hus bort luktade härligt, och kvar satt sedan resten av familjen med ångest och sorg. Det tog henne nästan fyra dygn innan hon behagade komma hem igen, och vid det laget hade jag redan börjat planera hennes minnesstund och varit en hårsmån från att slänga all kattmat.

Fast jag är hemskt glad att hon är tillbaka.

Tyvärr gav hennes frånvaro andra, mycket ovälkomna, effekter. För när jag kom hem från jobbet idag så hittade jag musbajs, fresh from the bakery, i vår låda där vi förvarar sopor under vasken i köket. De fräcka jävlarna hade till och med gjort sig omaket att bajsa rakt ner i påsen med diskmedelstabletter, så nu kommer jag inte att känna att disken är ren förrän typ 50 tabletter/dagar framåt i tiden. För jag är dessvärre mer snål än neurotisk och därmed kommer jag inte att slänga alltihop.
Tyvärr.

Ines, däremot, har visat sig lida av musfobi, och har således gråtit sig själv till sömns för att hon är rädd: "-Men mamma, tänk om mössen kommer upp  i min sääääng!" hojtade hon med tårar sprutande åt alla håll. "-Fast du sover ju högt upp i en våningssäng, och möss kan inte klättra uppför stegar", ljög jag, varpå hon skrek "-Men vad händer om de går å hämtar en pall!?". Tillslut fick jag henne att somna endast genom att utlova ett brutalt massmord i ovan nämnda soplåda.

Känner spontant att det här är ett klockrent jobb för Jimmy när han väl kommer hem från jobbet.

Faktiskt.

lördag 25 juni 2016

Jag badar hellre i en tunna fylld med bajs eller Ska det va på det här viset så får grannarna lägga av med att semestra, faktiskt

Igår hade Jimmy oturen att stånga huvudet mot något hårt så att det började blöda ordentligt. Vanligtvis brukar jag få kräksmak i munnen och rikta ögonen vartsomhelst utom mot blodets källa. Därefter brukar jag putta honom söderut mot våra grannar/Jimmys systers hus, och sedan brukar hon hantera det hela.

Fast dessvärre var de bortresta.

Så när han kom in i hallen med blod rinnandes från tinningen medan han hojtade "-Hämta nål å tråd, jag tänker inte dra till sjukhus för en sådan här grej!" så fick jag istället springa runt, grönskiftande i ansiktet, sökandes efter nål och tråd. Jag hittade en rulle som jag använde häromveckan när jag lappade ännu ett trasigt byxben tillhörande Ingrid. Sedan försökte jag darrandes desinficera den nålen med en tändsticka (tänkte att det nog var så det borde göras, eller?), men eftersom jag skakade så hårt så slocknade elden hela tiden. Då gav jag upp det projektet och tvingade in mig själv i badrummet. Där fick jag, trots att det svartnade för ögonen flera gånger, tvätta såret och sedan gav Jimmy mig order om att kolla hur djupt det var. Därefter skulle jag dessutom känna efter om huvudet var upphöjt där såret satt genom att lägga handen ovanpå och jämföra med andra sidan.

Trodde jag skulle dö flera gånger på grund av 100 procent asäckligt!

Men sedan var det färdigt, tyckte skadeproffset, och vi lät såret sitta orört. Medan Jimmy ställde sig och torkade bort blodet ur ansiktet ställde jag mig bredbent med huvudet mellan knäna och andades in genom näsan ut genom munnen, precis som vilken förlossningsdrabbad kvinna som helst. Kändes så onödigt att svimma mitt i eländet, liksom. Då tittade Jimmy medlidsamt på mig och sa; -"Du måste öva dig på det här, det är inte sista gången".

Spontan känsla på det: ALDRIG I HELVETE.

Jag menar, nog för att jag älskar honom massor å så va, men gränsen går, tamejfaen, vid att sy ihop hans blodiga huvud med bomullstråd.

Sådeså.







fredag 24 juni 2016

Morgonkaffe på toan och slott, hörrni, det är sådant som gör att jag inte blir sinnesjuk.

Visst skrev jag att Jimmy jobbade dygnet runt i förra veckan? Ja. Det ledde i sin tur till att hans chef ville kompensera mig för det ofrivilliga ensamståendet som Jimpans frånvaro ledde till. Så i onsdags bjöds vi på middag på Görvelns slott, och då tänkte vi att vi lika gärna kunde sova kvar när vi ändå var där.

Och det var ju precis lika fantastiskt som det brukar vara!

Dessutom var det världens vackraste solnedgång, och vi fick med oss en picknickkorg med té och choklad ner till deras ångbåtsbrygga och där satt vi sedan och pratade om livet och njöt. Sedan avslutade jag förvisso det hela med att få för mig att det vore skönt med att bad, och försökte således, i mitt något överförfriskade tillstånd, ta mig lite tjusigt och graciöst ut i vattnet. Dessvärre var underlaget under vattenytan sjögrästäckta, hala stenar, och på sådana är det svårt att gå utan att ramla oavsett hur pigg och fräsch en är. Blev kanske inte mitt stoltaste ögonblick, och inte så förföriskt som det hade varit om mitt liv var en Hollywoodfilm. Men det var en underhållande stund för Jimmy, och i övrigt en vacker kväll att minnas, och det behövs både underhållning och vackra kvällar på tu man hand när man är förälder.

Flera stycken om året behövs det.

För den där glamouren finns liksom kvar i mig ännu. Trots att jag multitaskar genom att sitta på toaletten, dricka mitt morgonkaffe och skriva ett blogginlägg samtidigt.

Känner mig ändå lite slottshärlig.

Faktiskt.












torsdag 16 juni 2016

Själv kallar jag det för att kyssas, men jag tillhör bevisligen den gamla skolan eller Hur man försätter familjen Froby i chock eller SAY WHAT?

På tal om vad Jimmy missar när han är borta:

Vid matbordet häromdagen berättade Ines mycket sakligt följande historia efter att jag och storbarnen diskuterat vem Ingrid är kär i, och om Emil och Ingrid har pussat någon hittills.

-En gång när vi var vid Allmänna badet, så smög jag och Erik och Emma och Tyra upp bakom ett hus. Sedan pussades Emma och Tyra, och då pussades jag och Erik. Både Emma och jag "fick tungan". Sedan torkade vi av munnen mot husväggen och gick och badade...

Vilket innebär att hon är mest erfaren på det området av samtliga barn i familjen.
Spontan känsla på det:

Hjälp!


onsdag 15 juni 2016

Bara avloppet funkar så känns livet rätt fint, tycker jag

Den här veckan har Jimmy ett projektavslut på jobbet. Superhemligt. Superviktigt. Superallting. Så därmed har jag inte sett honom på tre dygn. Han sover inte ens hemma längre, för om han sover hos sin morbror så vinner han tid. Så det betyder att jag är en ensamstående, heltidsarbetande öbo med tre barn.

Självklart gick stora båten sönder igår när jag skulle åka hem, så jag fick bli bogserad till bryggan av grannarna. Och självklart försvann elen i cirka 15 timmar, så att vi inte kunde laga mat, tvätta kläder, kolla på tv eller diska och nuförtiden har en rejäl, temporär elanläggning nere på ångbåtsbryggan medan Fortum fixar biffen.

Självklart är det så. Det är i princip bara ett rejält stopp i toaletten som saknas.

Men jag tycker ändå mest synd om Jimmy som måste vara borta hemifrån. För han missar trots allt att ha diskussioner med Ines om varför hon måste packa minst tre tjocktröjor när vi åker till ett 35gradigt Turkiet: -Mamma! Man måste det! Tänk när en blir smutsig, å så tappar jag bort den andra. Då måste jag ha tre! Och han missar när Emil får ett plötsligt sug efter att umgås med Ingrid, och således åker och hämtar henne flera timmar innan jag slutar och dessutom bjuder henne på glass av sina egna pengar på vägen hem. Det händer liksom härliga saker här. Saker som gör mig varm i hjärtat, och som får mig att känna älsk för mina barn.

Och det är inte roligt att missa det.

Såklart.

måndag 13 juni 2016

Bara bilder del 77

Det finns många fina saker med min föräldrar. En av de sakerna är att de har världens härligaste trädgård som barnen kan leka, klättra och busa i hur mycket som helst.











Ba så ni vet.

lördag 11 juni 2016

Men SOL ändå!

Igår avslutade jag min charterbokning.


Och sedan var jag superglad och avslappnad i flera minuter!


Tills jag började googla på kartor och således insåg exakt hur nära Turkiet (närmare bestämt Alanya) ligger Syrien, och därmed behövde ringa två, ja TVÅ, gånger till Ving för att få bekräftat att det är helt ofarligt att åka dit med sina oskyldiga barn. Både Ellen och Natalie på kundservice har i princip garanterat att inget farligt kommer att hända. Jimmy i sin tur är väldigt nöjd, och barnens farmor kommer att vara i samma land vid samma tidpunkt. Rimligtvis borde ju detta räcka för att jag ska kunna känna mig lite mer lugn och tillfreds. För det blev ju trots allt inte någon bakgata på Kos. Det blev all-inclusive och vattenrutschkanor och barnklubbar och allt möjligt härligt. Så jag borde ju verkligen bara vara glad och inte planera min familjs begravning.

Tydligen är det svårt för somliga att tillåta sig själva att känna glädje.

Synd.

fredag 10 juni 2016

Att "chilla" är inte min grej. Nä.

Jag måste förmodligen vara ett välkommet inslag i resebolagens tillvaro såhär års. Inte för att jag har någon aning om vad de där bolagen suktar efter egentligen, men jag tänker mig att det rimligtvis borde vara sådana som jag. För jag är nämligen väldigt avslappnad gällande semesterbokningar i 11 månader om året, och sedan är jag tokdesperat i en av dem. Jag kan hur lätt som helst skita i att boka en resa under hösten. Då sitter jag mest och känner mig galet skön och laid-back och tänker att "men guu va skönt med sista-minuten ändå, att få va lite spontan liksom" samtidigt som jag sippar på ett glas rödvin och tittar på reseskildringar från Bahamas.

Men sedan kommer juni.

Och då har rödvinet tagit slut, och känslan av att vara laid-back och skön förbyts till känslan av att jag nog är dum i huvudet. Tänk om alla resor tar slut?! Hur tänkte jag egentligen?! Så på bara ett par dagar har jag nu förvandlats till ett chartermonster. Ett sådant som plöjer igenom alla sajter som finns långt inpå småtimmarna med rödsprängda ögon och som med sorgeklump i halsen då och då hojtar till Jimmy från soffan att "Näe, det här kommer aldrig att gå!" eller "Jag kommer aldrig mer få åka på semester!", vilket känns helt adekvat och precis lagom dramatiskt. Hittills har Jimmy tagit det hela med ro. Han varvar att vara pedagogisk och tillämpa vettiga argument som säger emot det jag hojtar till honom med att ge mig en lätt uppgiven blick och en klapp på kinden.

Det är ju skönt att det är jag som är besvärlig, för en gångs skull, liksom.

Och besvärlig kommer jag att vara, ja, tills jag har bokat ett snordyrt rum i ett nedgånget hotell anno 1963 beläget på en bakgata på en ö som det inte finns en enda vettig själ som reser till. Ja, om den inte är 18 år och ska göra revolt mot sina medelklassföräldrar med hjälp av alkohol och droger, förstås.

Så inom några dagar har jag nog lyckats ro hem nått överprisat skyffe på Kos.

Ändå värt, känner jag. 

torsdag 9 juni 2016

Min nya konflikthanteringsstil eller True story

-Vad ska vi äta som fredagsmiddag den här veckan tycker ni? frågar den tillmötesgående och härliga mamman.
-Jag vill ha fisk och sushi och lax! skriker den med mest röstresurser.
-Då vill jag typ dööö, jag vill ha pasta! vrålar det minst lika högljudda syskonet.
-Det blir ju alltid som hen vill! Jag kommer inte äta! Jag tänker aldrig mer prata med er! hojtar det tredje syskonet.

Och det är ungefär här jag försvinner bort i tanken... 

"Det vore ganska behagligt att lämna landet med bara passet och en liten ryggsäck. Kanske skulle jag bosätta mig på en strand i Thailand? Där skulle jag kunna livnära mig på att blanda halvskumma drinkar i en liten bar som heter "The Coconut" och som har grafittimålningar i självlysande färger på väggarna. Jag skulle aldrig mer klippa håret, alltid ha på mig fladdriga thaibyxor och börja kalla mig själv för Sunshine. Jag skulle äta ananas och minibananer till frukost varje dag, och till middag skulle jag äta ris och fisk eller nudlar, ja sådant som JAG tycker är gott. Jag skulle ta dykcert och simma med hajar när jag ville. Jag skulle tycka att alla turister var badjävlar, och bara hänga med thailändare, och så skulle jag lära mig thai också och börja bryta märkligt när jag talar svenska (de få gånger jag nu skulle göra det). Så skulle jag rädda en apa ur fångenskap som sedan blev min bff. Den skulle alltid sitta på min högra axel och hålla ett fast grepp i min örsnibb, och jag skulle tycka att det var hur mysigt som helst. Jag skulle bli ett med naturen och kunna gå på långa upptäcktsfärder i djungeln. Där skulle jag råka ut för en massa spännande saker, som jag sedan berättar om för mina gäster i baren på kvällen. Ja, samtidigt som jag blandar White russian till dem och apan delar ut små påsar med jordnötter..." 

Sedan när jag kvicknar till igen så har bråket upphört och alla stormat in på sina respektive rum, och då skriver jag ner "Tacos" på handlingslistan till fredagen, samt påminner mig själv om att aldrig mer försöka inkludera barnen i några som helst beslut.

Och sedan minns jag det i något dygn eller två.

Japp.

onsdag 8 juni 2016

Borde tamejfaen få medalj, känner jag

Saker som undantagslöst äger rum hemma hos oss varje morgon:

Personer vägrar vakna.
Personer vägrar klä på sig.
Personer vägrar borsta håret.
Personer vägrar borsta tänderna.
Personer tycker inte att det finns något att äta till frukost.
Personer vägrar göra gröt till någon annan än sig själv.
Personer hamnar i en diskussion vid matbordet om exempelvis storlekar på smörkluttar.
Personer hittar inte sina nycklar.
Personer hittar inte sin läxa.
Personer hittar inte sina skor.
Personer vill hellre titta på film än göra sig iordning
Personer blir arga för att de vuxna inte tillåter att de tittar på film på morgnarna.
Personer tycker inte att mamman kan göra en tillräckligt hög tofs på personernas huvud.
Personer vill inte ha på sig ytterkläder (på hösten och vintern)
Personer blir arga för att de inte får ha vantar (när det är 25 grader varmt)
Personer måste knyta mycket komplicerade och tidskrävande knutar på sin flytväst fast familjen redan är sen. Vilket är frustrerande eftersom just den här personen är den enda som inte har skolplikt eller ett åtagande i form av ett jobb.


Och efter detta åker jag till jobbet och har nästan alltid ett glatt humör.

Såatte; medalj, som sagt.

G u l d medalj.



tisdag 7 juni 2016

Long time, no see eller Envägskommunikation är underskattat eller Potatissoppapotatissoppapotatissoppa!

Ibland tänker jag att jag saknar min blogg. Att jag skulle kunna tänka mig att börja skriva i den igen. Att jag saknar att få utlopp för orden och tankarna utan att någon avbryter mig, eller säger emot mig, eller överhuvudtaget har synpunkter på det jag förmedlar. Hemma hos mig är det oerhört sällsynt att det jag yttrar inte får mothugg. I bästa fall får jag en syrlig blick från en 9-åring, kombinerat med en suck som antyder att det jag säger är ointressant. I värsta fall utlöser det jag säger en hög falsetton från en snart 12-årig son samtidigt som hans två systrar producerar fradga, visar huggtänder och hotar att flytta hemifrån.

Vilket i princip händer varje gång jag presenterar middagsmenyn.

Så bloggen skulle ju kunna vara en plats där jag kan skriva saker som "Potatissoppa" utan att för den sakens skull bli verbalt misshandlad. Känns rätt gött att tänka på. Lite som semester.

Så jag tänker att det är värt ett försök.