torsdag 9 juni 2016

Min nya konflikthanteringsstil eller True story

-Vad ska vi äta som fredagsmiddag den här veckan tycker ni? frågar den tillmötesgående och härliga mamman.
-Jag vill ha fisk och sushi och lax! skriker den med mest röstresurser.
-Då vill jag typ dööö, jag vill ha pasta! vrålar det minst lika högljudda syskonet.
-Det blir ju alltid som hen vill! Jag kommer inte äta! Jag tänker aldrig mer prata med er! hojtar det tredje syskonet.

Och det är ungefär här jag försvinner bort i tanken... 

"Det vore ganska behagligt att lämna landet med bara passet och en liten ryggsäck. Kanske skulle jag bosätta mig på en strand i Thailand? Där skulle jag kunna livnära mig på att blanda halvskumma drinkar i en liten bar som heter "The Coconut" och som har grafittimålningar i självlysande färger på väggarna. Jag skulle aldrig mer klippa håret, alltid ha på mig fladdriga thaibyxor och börja kalla mig själv för Sunshine. Jag skulle äta ananas och minibananer till frukost varje dag, och till middag skulle jag äta ris och fisk eller nudlar, ja sådant som JAG tycker är gott. Jag skulle ta dykcert och simma med hajar när jag ville. Jag skulle tycka att alla turister var badjävlar, och bara hänga med thailändare, och så skulle jag lära mig thai också och börja bryta märkligt när jag talar svenska (de få gånger jag nu skulle göra det). Så skulle jag rädda en apa ur fångenskap som sedan blev min bff. Den skulle alltid sitta på min högra axel och hålla ett fast grepp i min örsnibb, och jag skulle tycka att det var hur mysigt som helst. Jag skulle bli ett med naturen och kunna gå på långa upptäcktsfärder i djungeln. Där skulle jag råka ut för en massa spännande saker, som jag sedan berättar om för mina gäster i baren på kvällen. Ja, samtidigt som jag blandar White russian till dem och apan delar ut små påsar med jordnötter..." 

Sedan när jag kvicknar till igen så har bråket upphört och alla stormat in på sina respektive rum, och då skriver jag ner "Tacos" på handlingslistan till fredagen, samt påminner mig själv om att aldrig mer försöka inkludera barnen i några som helst beslut.

Och sedan minns jag det i något dygn eller två.

Japp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar