lördag 16 juli 2016

Österrike kanske kan ta det hela med en nypa salt?

Kommer ni ihåg när Jimmy skaffade en typ au-pair till oss i några månader i Malaysia. För att han sprang på en tjej från Finland som jobbade i en bar i George Town och verkade ha det ganska tungrott just för tillfället. Som sedan bodde i vårt gästrum och lattjade med barnen ibland?

Jo, så var det ju iallafall.

Så därför borde det inte förvåna någon att jag kom hem från jobbet sista arbetsdagen innan sommarlovet, 24 timmar innan vi skulle flyga till Turkiet, och då möttes av en kvinna från Österrike som skulle intervjua mig inför en dokumentär som hon sedan vill visa upp på filmfestivaler. En dokumentär om att skaffa barn, varför vi gör det och hur familjelivet fungerar och så. Det var så spontant att hon själv, efter att ha filmat Jimmy och Ines och vistats på ön i flera timmar, insåg att hon inte hade en aning om vem Jimmy var. Hon var i tron om att de hade en gemensam bekant, men det visade sig att denna bekanta hade skickat en förfrågan om att ställa upp i filmandet till sina bekanta, som i sin tur hade skickat vidare till andra, och på så vis hade Jimmy kopplats ihop med henne. Det är sådant som händer när två spontana själar möts, liksom. Då kan de plötsligt sitta mittemot varandra vid ett matbord i en stuga på en ö utanför Hässelby i Sverige, och inse att de inte har en jefla aning om hur det blev på det viset.

Japp.

Så den där kvällen som jag verkligen borde ha påbörjat packandet satt jag istället och försökte formulera klokheter på engelska om feminism och livet med barn och hormoner, och det gick faktiskt inte alls bra. Vid flera tillfällen uttryckte jag mig med ord som jag är helt säker på inte existerar. Hjärnan var inte alls samarbetsvillig, den ville bara dricka rosé i en trädgårdsstol och skrika "-Semester! Turkiet!" osv.

Men, men, jag gjorde det iallafall. Och Barbara, som hon visade sig heta, var supertrevlig, och därmed stannade hon inte bara över lunch, utan även över middag, natten och frukosten. Och, trots spontangäst och opackade väskor och försvunna pass, så kände jag mig rätt fin och avslappnad när vi rullade iväg med taxin mot Arlanda senare den eftermiddagen. Lite fundersam är jag dock över skälet till att jag blivit så här förjefla mysig/ känslomässigt avtrubbad (hur man nu vill uttrycka det). Antingen beror det på att jag anpassat mig till Jimmys sätt att leva och således slutat stressa igång av sådana här petitesser. Eller så har jag gått in i väggen och förlorat förmågan att känna. Överhuvudtaget.

Vem vet?

Jo, Österrike. Österrike kan nog möjligtvis få klarhet i detta under hösten.

Vi får väl se.



söndag 10 juli 2016

Turkiet är nog inte vår grej eller Bara bilder del 78

Saklig rapport från Frobys semester:

Fördelar med Turkiet: Det är 40 grader varmt och har tokmånga soltimmar per år. Det har stora pooler och vattenrutschkanor. Det har allinclusivehotel. Det har hamamspa där exempelvis jag själv kan bli inlöddrad och peelad och ångbastad.

Nackdelar med Turkiet: Döttrar blir magsjuka av poolvattnet eller allinclusivematen där. De blir sängliggandes (helst nära en toalett) i 3 till 5 dagar. De kan således inte nyttja vare sig pooler eller allinclusivemat.

Fördelar med att vara gift med Jimmy: Han tar tjejerna och låter mig och Emil läsa och sola och bada och luncha hur mycket vi vill. Han tröstar mig när jag får tårfyllda utbrott av hopplöshet över sakernas tillstånd (Jag vill ju att heeela familjen ska få ligga vid poolen, precis som alla andra förbannade familjer på det förbenade hotellet. Ska det va så mycket begärt, va?!)

Nackdelar med att vara gift med Jimmy: Alltså. Med tanke på den här semestern så kan jag inte komma på någonting. Förutom möjligtvis att han förlägger pass och således får mig att leta i timmar samma dag som vi ska åka (se förra inlägget). För vi hittade ju Ines pass. På ett tårtfat i vitrinskåpet(!). Han hade nämligen tagit med det till Ines tandläkare för att inte behöva stå och se dum ut när de frågade efter hennes fyra sista siffror i personnumret. Fair enough, fast nästa gång kanske han kan låta bli att förväxla passet med en gräddbakelse efteråt.

Vore bra.

Och så blir det lite bilder från ett sedvanligt kvällsbad i havet (där kan man bada fast man fortfarande är lite magsjuk, det har vi bestämt).






Så alltsomallt så har vi haft en helt okej semester. Den blev sannerligen inte som jag hade tänkt mig, men den fick mig att älska Jimmy lite mer.

Och det är ju bra, iallefall.

lördag 2 juli 2016

Jag har en del goda egenskaper också, fast jag kan inte komma på vilka de är just nu...

Vaknade kl 03:00 på avresedagen, det vill säga idag, och mådde illa. Kände mig lite oroad och resfebrig, ni vet. Så efter att ha försökt somna om i typ en och en halv timme så gick jag upp och gjorde en kopp kaffe. Jedrar vad trivsamt med lite egentid, tänkte jag.

Hah! Skulle inte tro det.

För med kaffekoppen i ena handen och mobilen i den andra så gick jag in och läste min mejl, och konstaterade att det gick att checka in. När det var dags att ange passnummer behövde jag skutta bort till passlådan för att hämta dem, och då insåg jag snabbt att det bara låg fyra stycken pass där det borde ligga fem. Detta skulle förvisso kunna vara fullständigt normalt eftersom jag och Jimmy hämtar ut paket åt varandra på ICA regelbundet, och då tar med oss varandras legitimation. Det var bara det att det inte var Jimmys eller mitt pass som saknades. Det var Ines pass som var, och förblir, borta. Och jag blev möjligtvis lite svettig på överläppen av stressen, och jag har möjligtvis rivit upp hela huset i jakt på det satansförbannadeskitpasset. Men det tycker jag känns fullt rimligt eftersom vi ska till Turkiet om några timmar och jag hade personligen föredragit att INTE åka dit x antal timmar tidigare för att få till ett provisoriskt pass för en tusenlapp.

Men grejen är att det här inte ens är det värsta av allt i den här berättelsen.

Nä.

För det värsta av allt är att jag vet exakt när det där satansförbannandeskitpasset försvann. Och jag vet vems fel det är. För det var nämligen så att jag, i samband med att vi bokade den här resan, tog fram alla pass för att dubbelchecka att de var aktuella. Och att jag då fick ett temporärt hjärnsläpp och trodde att vi nu var inne i år 2017, och att båda tjejernas och Jimmys pass gått ut tidigare under våren. Eftersom Jimmy eventuellt behövde åka utomlands på jobbärenden några dagar senare så väckte detta rätt starka känslor, ja tills han insåg att hans fru inte visste vilket år det var, och det var förvisso inte heller en så angenäm känsla för honom (eller mig), men det var iallafall bättre än att behöva tokfixa 3 stycken pass.

Vad har nu detta med Ines pass att göra?

Jo, det kan vara så att jag, när jag trodde att det var år 2017 och att Ines pass var obrukbart, lät henne få det "att titta på". Jag minns inte riktigt, men det kan vara så. Så jag tänker att i allra bästa fall så ligger det i en låda med dockkläder på tjejernas rum. Men, med tanke på den tur jag hittills upplever mig ha idag, så är det där passet förmodligen dekorerat med Ines signatur och en hel del glittriga klistermärken. I värsta fall har Ingrid skrivit några väl valda ord i den också.

Såatte, om ni undrar vad familjen Froby ska göra idag så vet ni det nu:

Vi ska öva oss på att känna kärlek för Fru Froby, medan vi sitter hos polisen på Arlanda.

Det ska vi.

Och sedan ska vi åka till Turkiet.