lördag 16 juli 2016

Österrike kanske kan ta det hela med en nypa salt?

Kommer ni ihåg när Jimmy skaffade en typ au-pair till oss i några månader i Malaysia. För att han sprang på en tjej från Finland som jobbade i en bar i George Town och verkade ha det ganska tungrott just för tillfället. Som sedan bodde i vårt gästrum och lattjade med barnen ibland?

Jo, så var det ju iallafall.

Så därför borde det inte förvåna någon att jag kom hem från jobbet sista arbetsdagen innan sommarlovet, 24 timmar innan vi skulle flyga till Turkiet, och då möttes av en kvinna från Österrike som skulle intervjua mig inför en dokumentär som hon sedan vill visa upp på filmfestivaler. En dokumentär om att skaffa barn, varför vi gör det och hur familjelivet fungerar och så. Det var så spontant att hon själv, efter att ha filmat Jimmy och Ines och vistats på ön i flera timmar, insåg att hon inte hade en aning om vem Jimmy var. Hon var i tron om att de hade en gemensam bekant, men det visade sig att denna bekanta hade skickat en förfrågan om att ställa upp i filmandet till sina bekanta, som i sin tur hade skickat vidare till andra, och på så vis hade Jimmy kopplats ihop med henne. Det är sådant som händer när två spontana själar möts, liksom. Då kan de plötsligt sitta mittemot varandra vid ett matbord i en stuga på en ö utanför Hässelby i Sverige, och inse att de inte har en jefla aning om hur det blev på det viset.

Japp.

Så den där kvällen som jag verkligen borde ha påbörjat packandet satt jag istället och försökte formulera klokheter på engelska om feminism och livet med barn och hormoner, och det gick faktiskt inte alls bra. Vid flera tillfällen uttryckte jag mig med ord som jag är helt säker på inte existerar. Hjärnan var inte alls samarbetsvillig, den ville bara dricka rosé i en trädgårdsstol och skrika "-Semester! Turkiet!" osv.

Men, men, jag gjorde det iallafall. Och Barbara, som hon visade sig heta, var supertrevlig, och därmed stannade hon inte bara över lunch, utan även över middag, natten och frukosten. Och, trots spontangäst och opackade väskor och försvunna pass, så kände jag mig rätt fin och avslappnad när vi rullade iväg med taxin mot Arlanda senare den eftermiddagen. Lite fundersam är jag dock över skälet till att jag blivit så här förjefla mysig/ känslomässigt avtrubbad (hur man nu vill uttrycka det). Antingen beror det på att jag anpassat mig till Jimmys sätt att leva och således slutat stressa igång av sådana här petitesser. Eller så har jag gått in i väggen och förlorat förmågan att känna. Överhuvudtaget.

Vem vet?

Jo, Österrike. Österrike kan nog möjligtvis få klarhet i detta under hösten.

Vi får väl se.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar