onsdag 19 oktober 2016

Att vabba har förlorat sitt romantiska skimmer, faktiskt

I går fick Ingrid stanna hemma från skolan. Initialt för att hon hade feber, vilket jag tycker är ett ganska mysigt sätt att spendera en vabbdag. Det brukar ju mest innebära frukost på sängen till den sjuka, samt en å annan film.

Så blev det dessvärre inte.

För ett par timmar in på förmiddagen såg jag en lus krypandes i hennes hår. Och då försvann allt mys och förbyttes istället till att tvätta alla lakan och alla kuddar och alla sofföverdrag. Dessutom innebar det att jag, istället för att få mysa med Ingrid i soffan, tvingades luskamma henne. Att luskamma en mycket håröm, mycket ilsken och febrig 8åring har visat sig vara en av mina minst roliga erfarenheter här i livet. Det hela kan ha slutat med att vi skrek minst lika högt båda två och att jag svor en å annan förbannelse över både löss och kammar.

Och idag var det jag som blev sjuk

Men om nån dag eller två, då kommer livet att vara underbart och fantastiskt.

Hoppas jag.


måndag 17 oktober 2016

Om jag vill vara en rynkig folkdräktsbärare eller en lingonrisälskare? Det varierar, faktiskt

Ibland saknar jag att arbeta i skolan. Det måste jag ändå säga. Förskolan är på många sätt en himla fin arbetsplats, och förskolebarn är alldeles, alldeles underbara. Men samtidigt finns det en del härliga sidor av att arbeta med äldre barn, det gör det verkligen. Delvis för att en inser att en inte kommer undan med att inte kunna hela multiplikationstabellen utantill längre, och delvis för att de får en att vakna till lite rent allmänt.

Genom sin ärlighet.

Till exempel när de ska rita av en på en bildlektion och konstaterar att det är "så himla svårt att få till alla rynkorna". Eller som när de tittar skeptiskt på det man klätt sig med på morgonen (och själv tycker är ännu en astjusig klänning från Odd Molly), och undrar "om du älskar Sverige så mycket att du typ alltid måste ha folkdräkt".

Sånt, ni vet, gjorde att jag höll mig lite mer alert än nu när jag går runt i skogen med tvååringar och storögt tittar på sniglar och lingonris mest hela tiden.

Vilket som är den mest givande arbetsmiljön kan, som ni förstår, debatteras i oändlighet.

Eller, jag vet inte.

Det är roligt med de olika erfarenheterna iallafall.




lördag 15 oktober 2016

Lite tinnitus är ju inte så farligt egentligen

En annan grej med att få vara hemma på dagarna, så där som jag varit under föräldrarledigheter eller i Maläijsha, är den där fantastiska erfarenheten av att först göra alla iordning under kaos- och panikartade former. Sedan avsluta det hela, inte med att svettig och med andan i halsen slira in på jobbet kl 8, utan med att gorma, ståendes i ytterdörren iförd morgonrock; "Puss, puss! Jag älskar er!" och få det ropat tillbaka till mig, och därefter stänga dörren, andas ut och njuta av t y s t n a d e n.

Oh, my lord. Tystnaden.

Den är egentligen, har jag insett, ett nödvändigt komplement när man har tre barn, varav två skriker istället för pratar. Visst kommer ni ihåg att jag bokade tid på Danderyd för att jag tänkte att den enda rimliga förklaringen till att Ingrid ständigt fick omgivningens trumhinnor att gunga och att hon dessutom avbröt oss andra hela tiden, samt aldrig hörde/ignorerade alla klokheter som hennes mamma sa, var för att hon förmodligen var stendöv, stackarn? Visst minns ni? (Annars finns en länk dit HÄR)

Men så var det ju inte. Nä. 

Så det misstaget gör jag ju inte med Ines. Istället består min och Jimmys kommunikation med henne  av att i värsta fall hyssja och hojta "TÖST!" (oftast i bilen när det är minst två andra som pratar samtidigt som Ingrid kräver tokhög volym på radion för att det är hennes favoritlåt som spelas). När vi känner oss harmoniska och pedagogiska svarar vi henne med en mycket tyst och balanserad stämma (i hopp om att denna ska smitta av sig). Men jag hyser inget större hopp om att något av detta ska ge effekt egentligen.

En har ju varit med förr, liksom.

Såatte, den enda tänkbara lösningen är ju att jag slutar jobba och stannar hemma i morgonrock ätandes gräddbakelser samtidigt som jag skriver kloka saker på bloggen.

Det hör ju vem som helst.

fredag 14 oktober 2016

Internetz har varit utan mig länge nog nu, känner jag

Regelbundet får jag en stark obehagskänsla i kroppen. Den infinner sig när jag inser att dagarna försvinner i ett hejdlöst tempo, och allt jag hinner göra är att gå upp ur sängen, borsta mina tänder och snubbla ner till båten. För att sedan plötsligt inse att jag står och glor på mig själv i spegeln med tandborsten i munnen igen, och att dagen är slut och det är dags att sova. Swisch, så är livet slut, tänker jag då när jag står där med mintdreggel i mungiporna.

Och det känns så viktigt att inte livet rullar på på det viset, tänker jag.

För, så vitt jag vet, så får vi "bara" ett liv, och då vill det till att vi gör det bästa av det. Vilket på många sätt var lättare förr. Då när vi bodde i Malaysia och mitt liv var underbart och magiskt så till vida att jag bestämde över min egen tid och solade i 40 graders värme n ä r  j a g  v i l l e, då kände jag ett glädjerus varje dag över min tillvaro. Jag kände mig tacksam och lyckligt lottad och, ja, jag kände mig närmare mig själv. Som att jag genom att ha de där timmarna hemma i ensamhet varje dag hade tid att lyssna på mig själv, på mina behov och tankar och känslor. Sådant där skit som jag aldrig ens hinner närma mig i det här livet i Sverige, där allt handlar om skjutsning, presterapresteraprestera på jobbet, hämtning, möten och handlingar. Här i vardagskaoset har jag tur om jag ens hinner fatta vad jag har sagt/känt/tänkt EFTER att jag sagt/tänkt/känt det, och i allra bästa fall tycker jag även efteråt att det är gångbart. Inget ges tid eller eftertanke, allt ska ske nu. Alltid bråttom. Alltid skynda.

Så vill jag inte leva mitt liv.

Så den här hösten handlar väldigt mycket om eftertanke kring livet och hur det ska levas.  Hur mycket är det värt i tid och pengar att slippa se dagarna försvinna i den där badrumsspegeln? Vad behöver jag förändra för att jag ska kunna stanna upp en onsdag kl 13.43 och känna lite vanlig, enkel tacksamhet? Banne mig om det inte ska finnas en rimlig lösning, tänker jag.

Så. tjae, det är mest sådant jag håller på och funderar kring just nu.

Så ni vet, alltså.