lördag 15 oktober 2016

Lite tinnitus är ju inte så farligt egentligen

En annan grej med att få vara hemma på dagarna, så där som jag varit under föräldrarledigheter eller i Maläijsha, är den där fantastiska erfarenheten av att först göra alla iordning under kaos- och panikartade former. Sedan avsluta det hela, inte med att svettig och med andan i halsen slira in på jobbet kl 8, utan med att gorma, ståendes i ytterdörren iförd morgonrock; "Puss, puss! Jag älskar er!" och få det ropat tillbaka till mig, och därefter stänga dörren, andas ut och njuta av t y s t n a d e n.

Oh, my lord. Tystnaden.

Den är egentligen, har jag insett, ett nödvändigt komplement när man har tre barn, varav två skriker istället för pratar. Visst kommer ni ihåg att jag bokade tid på Danderyd för att jag tänkte att den enda rimliga förklaringen till att Ingrid ständigt fick omgivningens trumhinnor att gunga och att hon dessutom avbröt oss andra hela tiden, samt aldrig hörde/ignorerade alla klokheter som hennes mamma sa, var för att hon förmodligen var stendöv, stackarn? Visst minns ni? (Annars finns en länk dit HÄR)

Men så var det ju inte. Nä. 

Så det misstaget gör jag ju inte med Ines. Istället består min och Jimmys kommunikation med henne  av att i värsta fall hyssja och hojta "TÖST!" (oftast i bilen när det är minst två andra som pratar samtidigt som Ingrid kräver tokhög volym på radion för att det är hennes favoritlåt som spelas). När vi känner oss harmoniska och pedagogiska svarar vi henne med en mycket tyst och balanserad stämma (i hopp om att denna ska smitta av sig). Men jag hyser inget större hopp om att något av detta ska ge effekt egentligen.

En har ju varit med förr, liksom.

Såatte, den enda tänkbara lösningen är ju att jag slutar jobba och stannar hemma i morgonrock ätandes gräddbakelser samtidigt som jag skriver kloka saker på bloggen.

Det hör ju vem som helst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar