lördag 26 november 2016

För barnens skull.

Jag minns för åtta år sedan. Då när Ingrid var en äppelkindad liten vilding som ville stå upp framåtvänd i vagnen, gärna hängandes över suffletten, och Emil var en liten sparv som lärde sig läsa och gärna sjöng barnvisor sittandes i soffan när vi kom hem från förskolan.

Ni hör att det är en mycket avlägsen tid jag talar om.

Ja, och på den tiden, den gamla goda tiden, så arbetade jag i förskola. Vi hade 16 barn och fyra pedagoger, varav en förvisso var resurs, men inte desto mindre närvarande i gruppen. Vi hade alltså 4-5 stycken 4 åringar per vuxen. Och tänk, jag minns inte att jag grät när jag kom hem en enda gång. Trött var jag, absolut. Tinnitus fick jag, definitivt. Men jag kom aldrig hem och kände mig gråtfärdig och uppgiven för att jobbet sög all energi ur mig. Snarare tvärtom. Jag kunde längta till jobbet för att jag fått en ny idé gällande ett projektarbete. Jag kunde sitta  på en klippa i skogen en helt vanlig onsdag och känna att jag erbjöd en förjäkla fin verksamhet till barnen i min barngrupp.

Jag kände yrkesstolthet.

Men se, det har hänt saker sedan dess. Det har ställts högre krav, dragits bort pengar, byggts nya förskolor som med sitt "smarta tänk" ska rymma fler barn på mindre ytor. Grupperna som då var 16 4-åringar är nu 20-25. På tre pedagoger. 7-8 barn per vuxen, de dagar alla vuxna är där vill säga. När ingen är sjukskriven, på kurs eller vabbar. Och de timmar då alla jobbar samtidigt, förstås, dvs. mellan 9-15. Så med de nya förutsättningarna som vi ställs inför så har det hänt att jag behövt grina en stund när jag kommit hem från jobbet. För att jag känt mig otillräcklig, för att jag är för trött för att matcha upp de krav som jag ställer på mig själv som pedagog. Och att gå till skogen och vara 3 st pedagoger med 20-25 barn kan, som alla säkert förstår, inte vara samma sak som att gå 4 pedagoger med 16 barn. Nä.

Och lik förbannat tuffar alla dessa pedagoger på.
Gör sitt bästa.
Försöker räcka till.

För barnens skull.

Tänk om resten av Sverige kunde göra sitt bästa för barnens skull? Då skulle de här problemen inte existera. För om föräldrar upprördes högljutt och envist över personaltätheten och vad den innebär för deras barn, och politikerna fokuserade på forskning gällande hur små barn egentligen mår i stora barngrupper, så skulle pedagogerna inte behöva tuffa på i sin otillräcklighet längre.

De skulle istället längta till jobbet för att de fått en ny idé gällande ett projektarbete, och njuta av att kunna erbjuda ännu en härlig skogsutflykt.

De skulle helt enkelt kunna erbjuda barnen den verksamhet som barn faktiskt förtjänar och behöver.

Sådeså.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar