lördag 24 december 2016

Fotboll har faktiskt aldrig på något vis inspirerat mig till att vilja få många barn. Näe

Här ligger jag tätt omslingrad av en 1.50 m lång amningskudde/ärtpåse i tjockkorvsformat. Den är bra att sova med om en har bäckensmärtor, nämligen. Jag har även en matta under mig som gör att jag kan vända på sidan utan att gny och gnälla, vilket underlättar för Jimmy och Ines som försöker sova runtomkring mig. I hallen står kryckorna.

Ja, ni fattar; kvinnan har ont, ochsåvidare, ocksåvidare.

Men se, det är världsliga ting, det där med smärta. Det är trist. Det till och med suger stundvis, men samtidigt är det så himla fint att känna i kroppen att jag väntar (mitt sista!) barn nu. Dessutom, opartisk och distanserad som jag är, så tycker jag att mina barn är så fruktansvärt smarta och roliga och knäppa och kreativa, så jag kan inte annat än längta till att få träffa ännu en variant.

Praise the Lord för gravidhormoner och deras påverkan på psyket, liksom.

Samtidigt som jag och Jimmy och barnen nuförtiden går runt och tycker att det är rätt härligt, så reflekterar jag över reaktionen som blir när det vankas en fyra. För plötsligt ska det skojas till och göras referenser till diverse märkligheter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt att vi återigen bryter mot normen: Först var vi för unga och behövde en miljard goda råd om småbarn, eller så suckades det om att vi missade ungdomens glada dagar. Nu är vi istället antingen för sexuellt aktiva ("ni borde kanske skaffa kabeltv *höhö blinkblink*) eller så är vi fotbollsfantaster och vill "ha ett helt lag". Jag fascineras över att vi människor inom en kultur inte kan låta bli att markera, om än möjligtvis omedvetet, när någon står ut för mycket. Det ska korrigeras, sådant här, det ska det. Uppenbarligen känner vi oss mycket tryggare om alla gör likadant. Om alla kunde vara heterosexuella, ariska, välanpassade stockholmare som jobbade massor, hade 2 barn (ett av varje kön naturligtvis), åkte till Thailand på vintern och gymmade 4 dagar i veckan. Då skulle världen kännas väldigt stabil och härlig och framförallt p å l i t l i g.

Eller så.

Jag vill poängtera att jag inte har någonting som helst emot de som lever precis det liv jag nu beskrivit. På riktigt. Eller att jag tänker på någon särskild när jag beskriver de förväntningar som finns här där vi bor (men jag antar att de flesta i Stockholmsområdet skulle kunna känna sig träffade) Jag vill bara understryka att jag tycker att vi alla ska fundera lite över varför det är viktigt för oss hur andra lever sina liv.

Så det kan ni göra nu en stund.

Och sedan kan ni äta knäck och kramas med varandra.

God Jul!









torsdag 8 december 2016

Jeflar vad harmonisk jag är, serrni

Det är ganska lätt att betrakta min fjärde graviditet som ett mindre bra beslut. Åtminstone om en ser det utifrån det fysiska perspektivet. Först mådde jag illa hela nätterna och kunde således inte ta mig ur sängen pga utmattning. Och nu, i vecka 14, har foglossningen blivit så vidrig att jag inte kan gå alls på kvällarna för att benet viker sig av smärtan. Därmed behövde jag sjukskriva mig idag, och istället ringa till sjukgymnasten för att begära kryckor, stödbälte och tensmaskin (en sådan som ger små elektriska stötar på stället det gör ont). Tyvärr kan jag inte få dem förrän om två veckor pga vårdköer, så vid det laget blir väl rullstol och morfin det enda möjliga hjälpmedlet.

Shit happens, liksom.

Men, härlig och positiv som jag är, så behåller jag humöret. Jag skulle aldrig tänka tanken att ta ut det här på exempelvis Jimmy. Eller politiker som lägger fram korkade förslag om barnomsorgen. Eller folk som inte blinkar i rondellen. 

Aldrig.