tisdag 3 oktober 2017

Ska göra en dag-för-dag-nedräkning till år 2047 eller Kämpa Elin, kämpa!

Sådant som hänt, och händer, hos oss:
  • Jag har lekt frisör med vardagsrumsmattan för att få bort klumpar med glitterhäftmassaslajm.
  • Jag har tvättat en riktigt fet larv i tvättmaskinen.
  • Jag har fortsatt vara sjukt irriterad på arborister som klipper träd utan förvarning och som hävdar att jag har litet huvud. Tror den erfarenheten kvalat in på min lista av oförlåtliga saker som jag kommer att älta tills jag dör. Det var ett tag sedan jag fyllde på den listan med något, faktiskt, så det var väl helt rätt i tiden.
  • Jag har sett Jimmy jobba dygnet runt med olika jobbprojekt, samtidigt som han är juridiskt ombud för oss på Lambarö med skolbarn som vill att dessa ska få en säker skolväg, samtidigt som han har en hel del privata projekt här hemma (som det kan vara så att jag själv satt igång och nu behöver hjälp att avsluta).
  • Jag har duschat flera gånger i iskallt vatten som ger glasshuvudvärk, alternativt kokat massor med liter vatten till badande barn, för att varmvattenberedaren är trasig (och Jimmy, som sagt, är fullbokad med jobb och således lider brist på tid att fixa det). Han har dock köpt en sådan där grilltillbehörsgrej som vi stoppar ned i badkaret och som värmer typ 10 liter vatten på 6 timmar. Klen tröst i sammanhanget, känner jag.
  • Jag har pajat min mobil.
  • Jimmy har pajat sin mobil. Den tredje inom loppet av några månader.
Så jag känner att vi harvar lite just nu. Att det inte riktigt flyter på, livet. Men så är det ju för alla, så jag försöker hålla fokus på att sådana här skitperioder går över, och att det känns härligare efteråt, och att vi trots allt är friska, och att vi lever i ett demokratiskt samhälle, och att mina barn är fina och kloka nästan jämt osv osv.

Det som tröstar mest är att vi om 30 år är pensionärer och bor på en exotisk strand utan en enda arborist i sikte.

Ljuset i tunneln, det.


måndag 18 september 2017

Helt ärligt kan jag inte så mycket om fjäderfän

Ines har sedan flera månader önskat sig EN ENDA SAK. Hon önskar sig det så intensivt att hon pratar om det var och varannan dag som vi sällskapar hem från skolan. Senast idag när vi vandrade ner mot vattnet tog hon upp det igen. Vad hon önskar sig?

En förstoppad påfågel på ett piano.

Såklart.

Så förutom att det kräver x antal kvadratmeter yta i vårt lilla hus, så tillkommer ju flertalet funderingar. Exempelvis funderar jag över hur jag ska åstadkomma detta tillstånd hos djuret, och på hur länge det kan tänka sig att stå på pianot? 

Svårt, ju.

Blir nog inget med det där, hörrni.

Näe.

torsdag 14 september 2017

Känsla jag önskar att jag fick erfara nån gång då och då: Värdighet

Nu har jag varit och återbesiktigat min vajayjay hos barnmorskan på mvc, vilket i vanlig ordning var en rätt bisarr upplevelse.

Tyvärr.

För det första är det överhuvudtaget ett så märkligt sätt att avsluta en relation till en människa. Först lär vi känna varandra genom samtal i 9 månaders tid, sedan avslutas umgänget med att den ena hoppar upp i gynstolen. Ett mycket udda förfarande, ju. Bäddar onekligen för ett stelt avsked. Dessutom hade jag dagen till ära rakat benen å gjort mig till i största allmänhet, vilket olyckligtvis visade sig vara helt i onödan eftersom mina nya byxor valde att lurva av sig på mina nyinsmorda ben. Således satt jag alltså i gynstolen iförd, vad som bäst kan beskrivas som, en nallebjörnkostym. Under tiden satt min son i en babysitter bredvid och försökte lätta upp den tryckta stämningen med glada gurgelljud och tjut.

Och nu tänker jag inte avsluta detta med att skriva "tur att det var sista gången".

Vågar ju inte jinxa något. 

Liksom.  

måndag 11 september 2017

Så ni inte har några illusioner om att vi har koll på läget

Häromdagen fann jag mig själv stående på bryggan, nyss hemkommen från Emils simträning. En simträning som vi kom 10 minuter sent till och som jag spenderade i bilen, ätandes frukost, tillsammans med Ingrid och Alfred. Själv var jag efter bara ett par minuter iförd Alfreds illaluktande spya vilken hamnade över hela min tröja och byxa (och bilratten och golvet). Ingrid hade dessutom myror i brallan och satt således inte på rumpan mer än någon minut åt gången. Hon lyckades även glömma var hon lagt mina bilnycklar, så en lång stund krälade vi runt som galningar båda två för att lokalisera knippan. Väl hemma på bryggan stod Ines och Jimmy och välkomnade oss. Ines var iförd en mindre ren pyjamas och rapporterade nöjt att hon ätit nudlar med choklad till frukost. Jimmy i sin tur berättade minst lika nöjt att ingen kunde använda badkaret för att han förvarade levande kräftor där.

Klassiskt söndagsmys.

Eller så.

torsdag 7 september 2017

En helt vanlig (jeflaskit)morgon

Ända sedan jag startade den här bloggen har mitt fokus legat på att se det vardagliga som sker i familjelivet ur ett humoristiskt perspektiv. För att jag tycker att livet är rätt kul och komiskt, och för att jag är helt säker på att allt blir lite härligare om man får skratta regelbundet.

Inga konstigheter.

Sedan blev det så att jag plötsligt för några år sedan fick svårt att hitta det komiska i det som sker. Vissa saker i livet är inte humor, hur man än vänder och vrider på dem. 

Vissa saker suger, helt enkelt.

Och eftersom jag inte kunde skriva om dessa specifika saker så blev det plötsligt väldigt svårt att blogga, för det var så mycket som kretsade kring dem, vilket gjorde att orden hela tiden behövde censureras. Menmen, nu tänker jag att det är dags att öva upp mig igen. Till att skratta åt eländet, alltså. Låt mig därför illustrera hur den här morgonen såg ut, bara som ett helt vanligt exempel på hur det kan vara.

Jimmys väckarklocka ringer 4.30. Inte för att han ska gå upp då, nej, utan för att han gick upp vid den tiden igår, vilket fått väckarklockan att rikta in sig på en stadig tradition. Efter att Jimmy först snoozat, och sedan stängt av larmet och somnat om, så ligger jag vaken till, ska vi dra till med 6.20? Då somnar jag om, och sedan ringer min klocka 10 minuter senare. Därefter har jag en timme av verbal brottning med två diktatorer. Eftersom jag tycker att mina barn är så stora nu så tänker jag inte specificera namn på vem som gjorde vad, men låt oss säga att den ena vägrade gå upp ur sängen i 30 minuter och vägrade äta frukost i 15 minuter och den andra vägrade öppna munnen för att borsta tänderna. Detta gjorde vi för övrigt i hallen samtidigt som vi tog på oss ytterkläderna. (Om vi nån gång bygger ut det här förbannade huset så tänker jag låta installera ett handfat precis vid ytterdörren, det är ju ändå där ungarna borstar både tänder och hår. Eller så rakar jag dem och drar ut deras tänder så vi slipper bry oss mer. Får se hur jag gör.)

När jag ska lägga till med båten så inser jag att Jimmy lånat ut vår andra båt till en kompis, och det i sin tur innebär att Emil är fast på ön tills jag kommer tillbaka. Så vi skyndar oss att förtöja båten medan jag ringer Emil och förklarar läget, vilket han förövrigt tyckte var alldeles förtjusande nyheter.  Eftersom det nu var sjukt bråttom för att samtliga barn skulle hinna i tid så fick vi ta bilen, vilket oundvikligen ledde till att Alfred tjöt som ett brandlarm hela vägen. Utanför skolan var det sedvanligt bilkaos, dessutom stod det parkerad någon form av servicebil vid övergångsstället som jag är rätt säker var ämnad åt mig. Den började nämligen spruta ut enorma mängder löddervatten ur en rejält stor slang vilket lyckades nå fram till vår bil preciiis när vi gick ur den, således blev jag blöt om fötterna. Jag tog det högst personligt, kan jag säga.

När tjejerna var lämnade körde jag (inte) i enlighet med alla hastighetsbegränsningar tillbaka till båten medan Alfred skrek. Han somnade lagom till jag parkerat bilen, vilket skapade svår ångest hos mig när jag tvingades korva upp honom ur stolen och ner i bärsjalen så att han vaknade igen. Därefter gasade jag över sundet, hämtade Emil och hans cykel, gasade tillbaka och lämnade honom vid fastlandet, och sedan gasade jag tillbaka till ön. Väl inne i hallen sväljer jag stressgråten så gott jag kan. Och så var morgonrutinen överstökad.

Check!
Eller så.

onsdag 26 juli 2017

Kvällspepp a la Elin

Jag sitter i soffan och lyssnar på musik. I sovrummen ligger Ines och Alfred i varsin säng och sover efter varsitt bad och gemensam sagoläsning. Jimmy, Emil och Ingrid är på fisketur med ett par grannar. Diskmaskinen brummar sådär behagligt i köket, full med tallrikar och disk efter middagen.

Och jag är så vansinnigt lycklig över alltihop.

Jag älskar känslan av att ännu en dag ha hanterat kaoset. Av att ha hunnit diskutera en artikel om porrsurfning bland unga pojkar med Emil, lyssnat på Ingrids historier om kollot hon just kommit hem ifrån, övat på att läsa med Ines och gett uppmuntrande kommentarer till Alfred när han gurglar fram läten och ler sitt sneda leende. Jag älskar alltihop. Inte för att det är perfekt och idylliskt på något vis, för det är långtifrån tjusigt och härligt majoriteten av tiden, utan för att det är ett kaos som kräver att jag ständigt gör mitt bästa. Jag gillar att kämpa för saker, helt enkelt.

Och det är därför jag tror att mitt liv ser ut som det gör. Mycket grundar sig nog helt enkelt i den här tillfredsställelsen över att ta sig an en utmaning, klara av den, och sedan känna sig stark och oövervinnerlig en stund på kvällen.

Låter det märkligt?

Det gör det nog. Det kommer jag att tycka själv så fort jag vaknar imorgon av att Alfred urinerat på mitt täcke, eller när jag efter frukost får debattera intensivt med tonåringen om varför han inte får spela på dagtid, eller när jag ska övertala Ingrid att packa upp sin kollopackning innan den möglar eller när jag kommer in på toaletten och finner Ines övandes på att stå upp och kissa; "Jag tänker prova såhär" sa hon nämligen ståendes framför toaletten häromdagen när jag råkade klampa in. 

Men så länge jag får sitta här i soffan på kvällarna och tycka att jag är rätt härlig ändå, 
så är det värt det. 

Faktiskt.



 

lördag 17 juni 2017

Den sedvanliga förlossningsberättelsen

Den här förlossningen är nog den som jag kommer att minnas som min "värsta". Och det är lite svårt att sätta fingret på varför egentligen. För den tog 3 timmar från första värken tills bebisen var ute, precis som vanligt. Och den lämnade mig i ett intakt skick, precis som vanligt. Men den var samtidigt fruktansvärt intensiv på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Kl 22.25 kom första värken. Jimmy var ute i regnet och skulle sjösätta en båt, så jag smsade honom att han kunde komma in när det var klart. Fast sedan hade jag värkar var tredje minut som blev mer och mer intensiva, så Jimmy fick avbryta sitt projekt så att vi kunde packa väskan och ringa barnvakten och därefter bege oss iväg till Danderyd.

Kl 00.00 skrevs vi in. Då var jag öppen 4 cm.

Kl 01.00 går vattnet.

Kl 01.28 föds Alfred.

Ser så lätt ut på pappret. Kändes inte fullt lika lätt. Kändes mer som en orkan i kroppen som stundvis var oerhört svår att hantera. Det är ju tur att Jimmy är så fin när jag föder våra barn. Han kramas och håller handen och ger mig juice (ja, och så lagar han naturligtvis det läckande vattenlåset i badrummet på vårt rum, och ställer avancerade frågor om tekniken gällande diverse maskiner som barnmorskan inte har nån möjlighet att kunna svaret på, men ändå). Finast kändes det direkt efter att Alfred ploppat ut och både jag och barnmorskorna och undersköterskan la all vår fokus på honom och Jimmy istället höjer rösten och frågar "Ja, men hur gick det med Elin då?" 

Kärlek, det.

Och nu, 6 dagar senare, så sitter jag här. I ett virrvarr av vuxenblöjor, bebisblöjor, knipövningar, konstant ammande och stundvis oerhört dåligt samvete för alla mina storbarn (som nog inte ens kommer ihåg hur det är att ha en mamma som inte är ett fysiskt och psykiskt vrak), och jag mår, trots allt detta, rätt fint. För det ligger ju en liten, liten fantastisk varelse precis bredvid mig och luktar sådär härligt och magiskt som bara ett spädbarn kan göra. Tänk att den där lukten är värt både avslaget och krystningssmärtorna och sömnlösheten. Märkligt.

Anyway, det var det. Nu är min karriär som barnaföderska slut.

Jädrar vad skönt det känns!






söndag 7 maj 2017

Jag är faktiskt upptagen med att sjunga "Jag vill tacka livet" och smeka min gravidmage

Eller, nej. Det är jag alltså inte. Jag är snarare upptagen med att hantera att bebisen har ständig hicka som känns precis som att det finns en tickande klocka uppkörd i mitt anus. Jag är också upptagen med att oroa mig för att den här bebisen ska väga typ 6 kg, att Jimmy ska vara utomlands när jag ska föda, att min B-uppsats ska bli ett av mina sämre verk i livet, att vi inte ska hinna klart de hundratals projekt som pågår i vårt hus (varav cirka sjuttio av dessa har sitt projektområde på vårt vardagsrumsgolv och innefattar exempelvis gamla telefoner och radiostyrda bilar).

Typ sådant här upptar mycket av min tid.

Ja, förutom allt annat vardagligt då, som naturligtvis pågår samtidigt som min graviditet. Som att de övriga tre barnen har aktiviteter och känsloliv och känner hunger regelbundet. Sådant måste jag ju lägga tid på, även om kroppen bara vill ligga i soffan och gnälla över min tickande stjärt. Och så måste jag ju hitta saker som Jimmy förlägger när han växlar mellan sina jobbprojekt och hemmaprojekt, typ som mina hemnycklar.

Ja, sådant ni vet. 

Men nu är det ändå vecka 36, så snart är det dags för avslag och eftervärkar.

Och bebisgos. Framförallt bebisgos, förstås.

söndag 19 mars 2017

Ladies and gentlemen, may I present "Gravidmonstret" (formerly known as "Bitterfittan", men som nu utökat sin meritlista till att helt enkelt bråka med alla som försöker kommunicera med henne)

I går fick Jimmy natta mig före barnen. Han fick sitta bredvid mig på sängkanten och säga snälla saker tills jag blev avslappnad och således släppte ambitionen att ta mig därifrån igen.

Jag var helt enkelt en smula uppvarvad.

Till viss del är jag speedad för att Ines vaknar före kl 6 varje morgon sedan några veckor tillbaka, vilket ju gör mig ganska trött i längden och medför att jag måste koppla på energireserven för att orka efter kl 15. Men till störst del beror det på att jag har vägrat känna mig besegrad av den här skitgraviditeten. Tills igårkväll, alltså.

För igår hade jag först inlett morgonen med att skälla på Jimmy för att jag "kan för faen visst åka till återvinningen själv, bara du bär in grejerna i bilen".  Och sedan gjorde jag det. Och hamnade i bråk med personalen för att jag knappt hann välta min kropp ut ur bilen innan det var dags att köra fram 4 meter för att nån annan jävel (som jag förmodar levde sitt liv utan gravidmage och ryggsmärtor) redan var klar. Efter att den trevliga kvinnan med orange väst knackat mig på axeln tre gånger, och bett mig flytta fram igen, innan jag hunnit slänga en enda pinal ur bakluckan, och jag gett henne onda ögat och morrat något aggressivt, så tittade hon bara på mig med blåa, empatiska ögon och sa "Du borde ju egentligen inte göra det här...". Jag försökte le för att besvara vänligheten, men orkade inte riktigt lägga energi på att få mungiporna att kämpa emot gravitationen. På vägen därifrån ringde jag till Synoptik och skällde ut tjejen som svarade för att jag inte fick avbeställa ett par snordyra solglasögon som jag beställt till Ingrid på fredagkvällen. Det kostade 400 kr att avboka dem, vilket jag kände var orimligt eftersom det nu var lördagmorgon. Själv tyckte jag att jag hade en poäng när jag sa att det inte finns en möjlighet att nån hade slipat klart de där förbannade glasen under natten mellan fredag kväll och lördag förmiddag, men det tyckte inte hon dög. Jag kan inte påstå att jag öppnade för att fredligt samarbete mellan mig och dem i framtiden. Synd.

Under resten av dagen hade Ines och Ingrid varsin kompis här, vilket först krävde medling på FN-nivå och därefter behövdes det polishundmeriter eftersom Ingrids kompis tappade bort både kläder och mobil i vårt hus, jag hade dessutom tidspress på mig eftersom kompisens pappa satt i en bil på fastlandet och väntade på oss eftersom JAG sagt att vi MÅSTE skjutsa över henne prick kl 15 för att jag och Ingrid skulle på bio.

Efter biobesöket, ett dystert och ansträngt möte på Synoptik för att få tillbaka de resterande pengarna, och en tur till ICA för att handla baguette, så kom jag hem. Klockan var närmare 19. Jag försökte äta middag och städa köket med ett glatt humör, men det var dömt att misslyckas. Sedan bölade jag, och därefter tvingade Jimmy mig att gå och lägga mig.

Tror egentligen att det mest barmhärtiga för både mig och omvärlden är att försätta mig i koma tills bebisen är ute.

På riktigt.



tisdag 7 mars 2017

Sömn är ändå överskattat. Eller så

Vaknade strax före 4 i morse av att jag låg och balanserade precis på kanten av min och Jimmys dubbelsäng. När jag försöker vända på mig, för att slippa dunsa ner i golvet, så väser en viss 5-åring i mitt öra "-Akta!" Tydligen räckte det inte att hon hade resten av sovutrymmet till sitt förfogande. Eftersom jag inte kunde låta bli att börja skratta högt åt det komiska i situationen så blev jag dessutom hyssjad av ovan nämnda unge.

Så nu ligger jag på soffan och glor på tv istället.

Jahapp.

onsdag 22 februari 2017

En gravid bitterfittas payback eller Kom ihåg var ni läste det först

Jag har insett, äntligen, vad det är som gör att Försäkringskassan fungerar som den gör. Varför de anställda inte ger vika, eller drabbas av trams så som medlidande, medmänsklighet eller empati. Det känns helt självklart nu när jag kommit på det, det kommer ni också att tycka, men ändå har det tagit mig så många år av kommunikation med surtanter innan jag löste mysteriet.

Så här är det förstås:

Deras gemensamma grund i verksamheten är nämligen att pengarna som de tillhandahåller potentiellt kan bli deras egna slantar, ja, om de bara lyckas undvika att dela med sig av dem till utomstående människor.

Det finns ju ingen annan logisk förklaring.

Jag föreställer mig ett gäng lastgamla tanter med små ihopskrynklade surmunnar och vårtor på näsan som sitter i ett gigantiskt kontorslandskap med långa rader med skrivbord. Alla har en bild av en stor hög med pengar som skärmsläckare, föreställande det som vi andra kallar "våra skattepengar" men som bland de invigda i Försäkringskassans hemlighet kallas för "julbonusen". I ventilationen har de tillsatt en essens av nytryckta sedlar och i högtalarna hörs ett bakgrundsljud av mynt som klirrar när de håvas ned i säckar. Allt detta för att de anställda verkligen ska komma ihåg att de där jobbiga jävlarna som ringer hela tiden, ja, de som påstår sig vara "sjuka", "närstående till en döende" eller "deprimerade", bara hittar på. Egentligen orkar de ju bara inte arbeta, det handlar om lathet, helt enkelt. Och då förtjänar ju hårt arbetande Försäkringskassananställda att få pengarna själva, för DE arbetar minsann. Ja, och så låter det ungefär så här mellan samtalen "-Haha, Bettan å Maggan! Hör på den här; "-Buhu, jag mår så illa nu när jag är gravid, så jag kan inte sova på nätterna". Vilket trams! Visst hörrni, visst?!"

Ja, så går det till.

Helt säkert.

lördag 18 februari 2017

Lördagens projekt: Snorkråkesanering

Jimmy är på Island och firar sin mamma. Han badar i varmvatten, dricker öl, kollar vattenfall och ja, det är i princip allt jag vet.

Själv gör jag motsatsen.

Fram tills nu visste jag inte direkt vad motsatsen till öl, varma bad och vattenfall var, men nu vet jag det. Och det börjar med att barnet, som alltid har oerhört svårt att ta sig upp ur sängen, plötsligt upplever ett hallelujamoment, och således går upp, äter frukost, klär på sig, borstar tänderna och håret, packar en frukt, är klar(!) innan jag behövt tjata om någonting överhuvudtaget.

Men...

då blir syskonet bajsnödigt preciiis när vi ska åka hemifrån. Och sedan ligger det fullt med 2 gånger 4 meter långa isflak i hela isrännan, så det slutar ändå med att vi är 10 minuter sena när den vanligtvis morgontrötta avkomman anländer till skolan. Därmed blev det minst lika stressigt som vanligt, och möjligheterna för ovan nämnda barn att uppleva att hen lyckats den här morgonen blev mycket begränsade, trots att jag gav positiv feedback under bilresan.

Sedan innebär motsatsen till öl och bad att man tar med sig sina två andra barn till ICA, för att slippa åka runt så mycket resten av dagen (haha, så härligt och naivt och oförstört). Mitt i handlingen möter vi en bekant och då får Ines ett behov av djup och sann ärlighet, och måste således i detalj berätta om hur och var och när hon kletar av snorkråkor på diverse möbler, och hon inleder hela bekännelsen med att köra upp ett finger långt upp näsan och förklara att hon "bara ska dra ut lite näshår". Allt detta uttrycks naturligtvis med hög stämma. Så INGEN på ICA ska gå miste om härligheten.

Efter att jag lämnat av det andra skolbarnet får jag en släng av extrem gravidtrötthet och kan inte tänka mig något jobbigare än att brottas med isflak i sundet igen. Hellre dör jag. Så jag tar med hon med snorkråkorna till IKEA istället, för att äta brunch och köpa stearinljus. "Kan ju bli trevligt och vilsamt" tänkte jag (som här fortfarande är förhållandevis naiv och oförstörd) och så kliver vi in i varuhuset. När vi går därifrån har Ines vid ett tillfälle stulit en pinnglass från frysen i resturangen, varpå jag med foglossning och kundkärra behövt jaga henne runt mellan öarna där man hämtar dricka innan jag lyckas få tillbaka den. Jag har även behövt gå tillbaka till kassan för att hon snott möbeltassar och smugglat ut dem i min kasse.

Sedan åker vi hem.

Där hinner jag ligga ner i sängen i en stund medan Ines pysslar i vardagsrummet innan Emil ringer och vill ha skjuts med båten. Han kvider under samtalet för att han under dagens idrott slagit i knäet när han åkte skridskor, och sedan nån minut senare tagit emot en puck med samma knä. När jag är på väg över sundet för att hämta den handikappade sonen, och som bäst försöker få båten att glida av ett gigantiskt isflak, så ringer Ingrids skolsyster. Ingrid har nämligen lekt inte nudda mark och skurit upp knät och blött igenom jeansen så att hon nu är byxlös. Förmodligen behöver det sys också.

Det är ungefär nu jag börjar känna mig mer förstörd och härjad än naiv, samt upplever att jag nog inte unnar Jimmy öl, bad och fallande vatten längre.

Typ någonsin.

Så jag brottar hem Emil mellan isflak, åker och hämtar Ingrid (bölandes, såklart, för nu är det faktiskt väldigt synd om mig. Och Ingrid) Efter lite telefonkonferens med de där badande, öldrickande, vattenfallsspanande människorna på Island (som ju är proffs på när man ska sy eftersom Jimmy spenderade hela uppväxten ihopsydd på en eller annan ledd) så ringer jag till en vänlig själ som kan vara barnvakt åt Ines medan jag åker iväg med Ingrid. Sedan studsar jag än en gång fram och tillbaka mellan isflaken för att hämta Ines på ön, sedan åker jag och lämnar henne hos vakten och samtidigt ringer jag snyftandes till vårdcentralen. De tar emot mig trots att det är stängt, vilket förmodligen var ett beslut baserat till stor del på moderns veka, darrande stämma.

Sedan avslutar jag kvällen med att få med mig hämtmat och två trötta (varav en trasig och haltande) tjejer hem. Dagens första win var att Emil tänt ljus och gjort fint hemma när vi kom. Det var trevligt.

Japp. Så, det var motsatsen till öl, bad och vattenfall på Island, det.

Så ni vet.



torsdag 26 januari 2017

Nu ligger hon för övrigt i soffan och klagar på att hon "är så himla trött"

I morse vaknade jag före kl 6 av att Ines petade mig med, hur ska jag uttrycka det; känsla (?) rakt i kinden medan hon förmedlade att hon "faktiskt saknar morfar". Spontant anser jag inte att detta är en rimlig anledning till att väcka en medmänniska som man dessutom säger sig älska, men vad hjälper det?

Inte alls.

Så därefter låg jag vaken och tvingades att aktivt delta i diverse resonemang om vem Ines älskar mest (mig eller bebisen), om vad jag helst vill ha för present när jag fött bebisen (ett halsband eller en kram) och om huruvida döda fiskar är vanligt att drömma om (vilket jag inte kunde svara på).


Och sedan ringde klockan.

 Såatte: God morgon, da.

onsdag 25 januari 2017

Det enda som gått enligt planerna är att isen lyser med sin frånvaro. Tur det.

Ligger på soffan och är helt oförmögen att ta mig upp igen. I köket står Emil och lagar kesellaplättar till middag. Bredvid mig ligger Ingrid som är sjuk och således fick vara hemma ensam på förmiddagen idag. Själv behövde jag vara på min praktikplats för att göra en undersökning utifrån könsnormer, samt träffa min handledare, men jag fick även nöjet att bli klappad på bebismagen och låna ut mina kryckor som kikare. I badkaret ligger Ines och tvättar bort två dagars vabbfest med morfarFroby och alla pannkakor som det innebar.

Om jag inte hade haft en pappa som vabbar, en svärmor som hämtar och bjuder storbarn på resturangmiddag och en svägerska som gladeligen tar emot ovan nämnda storbarn som spontana övernattningsgäster, så hade jag ALDRIG klarat de tre senaste dagarna.

Kan vara så att vi har världens bästa familj.


Så ni vet.

lördag 21 januari 2017

Just nu luktar jag för övrigt parfym

Från och med imorgon ska jag vara ensamstående i en hel vecka. Jimmy ska till Amsterdam och bygga robotar. Själv ska jag handla, diska, tvätta, natta, väcka, skjutsa, tvinga att duscha och borsta tänderna samt vara glad och härlig under samtliga dessa moment. Kombinerat med min foglossning och att isläget på Mälaren är högst varierande så är detta något jag tänker på med skräckblandad förtjusning. För det brukar bli väldigt trevligt när jag är själv med barnen. Det blir mer jobb, men också mer umgänge. Men jag är samtidigt högst osugen på att sköta allt underhåll av huset, eller på att gå första promenaden över isen själv med tre barn, en bebismage samt ryggsmärtor. Tänker inte ens försöka inbilla mig att jag skulle kunna kravla mig upp ur en isvak i mitt tillstånd, liksom.

Så alltsomallt är jag lagom exalterad över den kommande veckan.

Det är tur att jag har tre avkommor som peppar mig i mitt mödraskap på sitt alldeles egna vis. Olfaktiva Ines som för tillfället berättar i detalj för folk hur de luktar hela tiden; "Pappa, du luktar liksom, eeh, rött" eller "Mamma, du luktar INTE ansiktskräm". Eller Ingrid som hatar att gå upp ur sängen i kombination med att hon hatar att komma sent till skolan. Det är en synnerligen utmanande kombination som för mig personligen resulterar i pulshöjning, frustration samt transpirerande armhålor (och genuin glädje när vi får till det på ett bra sätt). Mitt i detta står Emil stadigt trots all luktnoja, morgontrötthet och galenskap. Han flippade inte ens tidigare idag när Ingrid låste in honom och sig själv på toaletten för att hon "ville göra någonting kul" medan han så tydligt det bara gick insisterade på att han vare sig ville umgås eller vistas i badrummet.

Sådant här gör mig mycket mer motiverad att kravla mig upp ur isvakar.

Märkligt, men sant.


tisdag 3 januari 2017

Just keeping it real

För en timme sedan haltade jag sakta och lugnt, med hjälp av mina kryckor, ned för vår backe på Lambarö. Det var klart och lugnt på vattnet. Solen höll på att gå upp och gav ytan en aprikosrosaglittrig kulör. Allt kändes fint.

Fram tills dess, alltså.

För sedan kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så jag fick vända precis nere vid båten och linka hela vägen hem igen. Och sedan tog jag lite raskare steg tillbaka ner till vattnet. Efter en ganska knepig angöring vid bryggan på fastlandet knatade jag upp genom radhusområdet till Lambaröbornas parkering, och just när jag skulle börja skrapa rutorna så inser jag att plånbokshelvetet har ramlat ur fickan.

Faen.

Lämnar kryckorna i bilen (hinner inte ha ont längre) och haltar/småspringer ner mot vattnet. Tillslut hittar jag skiten. På botten av Mälaren, under båten.

Jahopp.

Först när jag har byxorna nere vid knäna och är fullt inställd på att bada inser jag att 1. Jag är gravid i vecka 19
2. Jag har rejäl foglossning
3. Det är 3 minusgrader ute och en lätt hinna av is på sjön.
Det vill säga; jag skulle förmodligen få missfall, alternativt frysa ihjäl, om jag inte lyckades få upp denjävlaskitplånboken på första försöket. Så därmed lånar jag två paddlar ur två andra båtar, tar av mig jackan och kavlar upp ärmarna på tröjan, och sedan försöker jag knipa fast det där avskrädet till pengaförvaring. Efter x antal försök får jag upp den, och sedan haltar jag med blågröna armar upp till bilen.

Och nu är jag 30 minuter försenad till skolan.

Såatte; yeay för idag! Eller så.