torsdag 26 januari 2017

Nu ligger hon för övrigt i soffan och klagar på att hon "är så himla trött"

I morse vaknade jag före kl 6 av att Ines petade mig med, hur ska jag uttrycka det; känsla (?) rakt i kinden medan hon förmedlade att hon "faktiskt saknar morfar". Spontant anser jag inte att detta är en rimlig anledning till att väcka en medmänniska som man dessutom säger sig älska, men vad hjälper det?

Inte alls.

Så därefter låg jag vaken och tvingades att aktivt delta i diverse resonemang om vem Ines älskar mest (mig eller bebisen), om vad jag helst vill ha för present när jag fött bebisen (ett halsband eller en kram) och om huruvida döda fiskar är vanligt att drömma om (vilket jag inte kunde svara på).


Och sedan ringde klockan.

 Såatte: God morgon, da.

onsdag 25 januari 2017

Det enda som gått enligt planerna är att isen lyser med sin frånvaro. Tur det.

Ligger på soffan och är helt oförmögen att ta mig upp igen. I köket står Emil och lagar kesellaplättar till middag. Bredvid mig ligger Ingrid som är sjuk och således fick vara hemma ensam på förmiddagen idag. Själv behövde jag vara på min praktikplats för att göra en undersökning utifrån könsnormer, samt träffa min handledare, men jag fick även nöjet att bli klappad på bebismagen och låna ut mina kryckor som kikare. I badkaret ligger Ines och tvättar bort två dagars vabbfest med morfarFroby och alla pannkakor som det innebar.

Om jag inte hade haft en pappa som vabbar, en svärmor som hämtar och bjuder storbarn på resturangmiddag och en svägerska som gladeligen tar emot ovan nämnda storbarn som spontana övernattningsgäster, så hade jag ALDRIG klarat de tre senaste dagarna.

Kan vara så att vi har världens bästa familj.


Så ni vet.

lördag 21 januari 2017

Just nu luktar jag för övrigt parfym

Från och med imorgon ska jag vara ensamstående i en hel vecka. Jimmy ska till Amsterdam och bygga robotar. Själv ska jag handla, diska, tvätta, natta, väcka, skjutsa, tvinga att duscha och borsta tänderna samt vara glad och härlig under samtliga dessa moment. Kombinerat med min foglossning och att isläget på Mälaren är högst varierande så är detta något jag tänker på med skräckblandad förtjusning. För det brukar bli väldigt trevligt när jag är själv med barnen. Det blir mer jobb, men också mer umgänge. Men jag är samtidigt högst osugen på att sköta allt underhåll av huset, eller på att gå första promenaden över isen själv med tre barn, en bebismage samt ryggsmärtor. Tänker inte ens försöka inbilla mig att jag skulle kunna kravla mig upp ur en isvak i mitt tillstånd, liksom.

Så alltsomallt är jag lagom exalterad över den kommande veckan.

Det är tur att jag har tre avkommor som peppar mig i mitt mödraskap på sitt alldeles egna vis. Olfaktiva Ines som för tillfället berättar i detalj för folk hur de luktar hela tiden; "Pappa, du luktar liksom, eeh, rött" eller "Mamma, du luktar INTE ansiktskräm". Eller Ingrid som hatar att gå upp ur sängen i kombination med att hon hatar att komma sent till skolan. Det är en synnerligen utmanande kombination som för mig personligen resulterar i pulshöjning, frustration samt transpirerande armhålor (och genuin glädje när vi får till det på ett bra sätt). Mitt i detta står Emil stadigt trots all luktnoja, morgontrötthet och galenskap. Han flippade inte ens tidigare idag när Ingrid låste in honom och sig själv på toaletten för att hon "ville göra någonting kul" medan han så tydligt det bara gick insisterade på att han vare sig ville umgås eller vistas i badrummet.

Sådant här gör mig mycket mer motiverad att kravla mig upp ur isvakar.

Märkligt, men sant.


tisdag 3 januari 2017

Just keeping it real

För en timme sedan haltade jag sakta och lugnt, med hjälp av mina kryckor, ned för vår backe på Lambarö. Det var klart och lugnt på vattnet. Solen höll på att gå upp och gav ytan en aprikosrosaglittrig kulör. Allt kändes fint.

Fram tills dess, alltså.

För sedan kom jag på att jag glömt plånboken hemma. Så jag fick vända precis nere vid båten och linka hela vägen hem igen. Och sedan tog jag lite raskare steg tillbaka ner till vattnet. Efter en ganska knepig angöring vid bryggan på fastlandet knatade jag upp genom radhusområdet till Lambaröbornas parkering, och just när jag skulle börja skrapa rutorna så inser jag att plånbokshelvetet har ramlat ur fickan.

Faen.

Lämnar kryckorna i bilen (hinner inte ha ont längre) och haltar/småspringer ner mot vattnet. Tillslut hittar jag skiten. På botten av Mälaren, under båten.

Jahopp.

Först när jag har byxorna nere vid knäna och är fullt inställd på att bada inser jag att 1. Jag är gravid i vecka 19
2. Jag har rejäl foglossning
3. Det är 3 minusgrader ute och en lätt hinna av is på sjön.
Det vill säga; jag skulle förmodligen få missfall, alternativt frysa ihjäl, om jag inte lyckades få upp denjävlaskitplånboken på första försöket. Så därmed lånar jag två paddlar ur två andra båtar, tar av mig jackan och kavlar upp ärmarna på tröjan, och sedan försöker jag knipa fast det där avskrädet till pengaförvaring. Efter x antal försök får jag upp den, och sedan haltar jag med blågröna armar upp till bilen.

Och nu är jag 30 minuter försenad till skolan.

Såatte; yeay för idag! Eller så.