onsdag 22 februari 2017

En gravid bitterfittas payback eller Kom ihåg var ni läste det först

Jag har insett, äntligen, vad det är som gör att Försäkringskassan fungerar som den gör. Varför de anställda inte ger vika, eller drabbas av trams så som medlidande, medmänsklighet eller empati. Det känns helt självklart nu när jag kommit på det, det kommer ni också att tycka, men ändå har det tagit mig så många år av kommunikation med surtanter innan jag löste mysteriet.

Så här är det förstås:

Deras gemensamma grund i verksamheten är nämligen att pengarna som de tillhandahåller potentiellt kan bli deras egna slantar, ja, om de bara lyckas undvika att dela med sig av dem till utomstående människor.

Det finns ju ingen annan logisk förklaring.

Jag föreställer mig ett gäng lastgamla tanter med små ihopskrynklade surmunnar och vårtor på näsan som sitter i ett gigantiskt kontorslandskap med långa rader med skrivbord. Alla har en bild av en stor hög med pengar som skärmsläckare, föreställande det som vi andra kallar "våra skattepengar" men som bland de invigda i Försäkringskassans hemlighet kallas för "julbonusen". I ventilationen har de tillsatt en essens av nytryckta sedlar och i högtalarna hörs ett bakgrundsljud av mynt som klirrar när de håvas ned i säckar. Allt detta för att de anställda verkligen ska komma ihåg att de där jobbiga jävlarna som ringer hela tiden, ja, de som påstår sig vara "sjuka", "närstående till en döende" eller "deprimerade", bara hittar på. Egentligen orkar de ju bara inte arbeta, det handlar om lathet, helt enkelt. Och då förtjänar ju hårt arbetande Försäkringskassananställda att få pengarna själva, för DE arbetar minsann. Ja, och så låter det ungefär så här mellan samtalen "-Haha, Bettan å Maggan! Hör på den här; "-Buhu, jag mår så illa nu när jag är gravid, så jag kan inte sova på nätterna". Vilket trams! Visst hörrni, visst?!"

Ja, så går det till.

Helt säkert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar