söndag 7 maj 2017

Jag är faktiskt upptagen med att sjunga "Jag vill tacka livet" och smeka min gravidmage

Eller, nej. Det är jag alltså inte. Jag är snarare upptagen med att hantera att bebisen har ständig hicka som känns precis som att det finns en tickande klocka uppkörd i mitt anus. Jag är också upptagen med att oroa mig för att den här bebisen ska väga typ 6 kg, att Jimmy ska vara utomlands när jag ska föda, att min B-uppsats ska bli ett av mina sämre verk i livet, att vi inte ska hinna klart de hundratals projekt som pågår i vårt hus (varav cirka sjuttio av dessa har sitt projektområde på vårt vardagsrumsgolv och innefattar exempelvis gamla telefoner och radiostyrda bilar).

Typ sådant här upptar mycket av min tid.

Ja, förutom allt annat vardagligt då, som naturligtvis pågår samtidigt som min graviditet. Som att de övriga tre barnen har aktiviteter och känsloliv och känner hunger regelbundet. Sådant måste jag ju lägga tid på, även om kroppen bara vill ligga i soffan och gnälla över min tickande stjärt. Och så måste jag ju hitta saker som Jimmy förlägger när han växlar mellan sina jobbprojekt och hemmaprojekt, typ som mina hemnycklar.

Ja, sådant ni vet. 

Men nu är det ändå vecka 36, så snart är det dags för avslag och eftervärkar.

Och bebisgos. Framförallt bebisgos, förstås.