lördag 17 juni 2017

Den sedvanliga förlossningsberättelsen

Den här förlossningen är nog den som jag kommer att minnas som min "värsta". Och det är lite svårt att sätta fingret på varför egentligen. För den tog 3 timmar från första värken tills bebisen var ute, precis som vanligt. Och den lämnade mig i ett intakt skick, precis som vanligt. Men den var samtidigt fruktansvärt intensiv på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Kl 22.25 kom första värken. Jimmy var ute i regnet och skulle sjösätta en båt, så jag smsade honom att han kunde komma in när det var klart. Fast sedan hade jag värkar var tredje minut som blev mer och mer intensiva, så Jimmy fick avbryta sitt projekt så att vi kunde packa väskan och ringa barnvakten och därefter bege oss iväg till Danderyd.

Kl 00.00 skrevs vi in. Då var jag öppen 4 cm.

Kl 01.00 går vattnet.

Kl 01.28 föds Alfred.

Ser så lätt ut på pappret. Kändes inte fullt lika lätt. Kändes mer som en orkan i kroppen som stundvis var oerhört svår att hantera. Det är ju tur att Jimmy är så fin när jag föder våra barn. Han kramas och håller handen och ger mig juice (ja, och så lagar han naturligtvis det läckande vattenlåset i badrummet på vårt rum, och ställer avancerade frågor om tekniken gällande diverse maskiner som barnmorskan inte har nån möjlighet att kunna svaret på, men ändå). Finast kändes det direkt efter att Alfred ploppat ut och både jag och barnmorskorna och undersköterskan la all vår fokus på honom och Jimmy istället höjer rösten och frågar "Ja, men hur gick det med Elin då?" 

Kärlek, det.

Och nu, 6 dagar senare, så sitter jag här. I ett virrvarr av vuxenblöjor, bebisblöjor, knipövningar, konstant ammande och stundvis oerhört dåligt samvete för alla mina storbarn (som nog inte ens kommer ihåg hur det är att ha en mamma som inte är ett fysiskt och psykiskt vrak), och jag mår, trots allt detta, rätt fint. För det ligger ju en liten, liten fantastisk varelse precis bredvid mig och luktar sådär härligt och magiskt som bara ett spädbarn kan göra. Tänk att den där lukten är värt både avslaget och krystningssmärtorna och sömnlösheten. Märkligt.

Anyway, det var det. Nu är min karriär som barnaföderska slut.

Jädrar vad skönt det känns!






1 kommentar: