onsdag 26 juli 2017

Kvällspepp a la Elin

Jag sitter i soffan och lyssnar på musik. I sovrummen ligger Ines och Alfred i varsin säng och sover efter varsitt bad och gemensam sagoläsning. Jimmy, Emil och Ingrid är på fisketur med ett par grannar. Diskmaskinen brummar sådär behagligt i köket, full med tallrikar och disk efter middagen.

Och jag är så vansinnigt lycklig över alltihop.

Jag älskar känslan av att ännu en dag ha hanterat kaoset. Av att ha hunnit diskutera en artikel om porrsurfning bland unga pojkar med Emil, lyssnat på Ingrids historier om kollot hon just kommit hem ifrån, övat på att läsa med Ines och gett uppmuntrande kommentarer till Alfred när han gurglar fram läten och ler sitt sneda leende. Jag älskar alltihop. Inte för att det är perfekt och idylliskt på något vis, för det är långtifrån tjusigt och härligt majoriteten av tiden, utan för att det är ett kaos som kräver att jag ständigt gör mitt bästa. Jag gillar att kämpa för saker, helt enkelt.

Och det är därför jag tror att mitt liv ser ut som det gör. Mycket grundar sig nog helt enkelt i den här tillfredsställelsen över att ta sig an en utmaning, klara av den, och sedan känna sig stark och oövervinnerlig en stund på kvällen.

Låter det märkligt?

Det gör det nog. Det kommer jag att tycka själv så fort jag vaknar imorgon av att Alfred urinerat på mitt täcke, eller när jag efter frukost får debattera intensivt med tonåringen om varför han inte får spela på dagtid, eller när jag ska övertala Ingrid att packa upp sin kollopackning innan den möglar eller när jag kommer in på toaletten och finner Ines övandes på att stå upp och kissa; "Jag tänker prova såhär" sa hon nämligen ståendes framför toaletten häromdagen när jag råkade klampa in. 

Men så länge jag får sitta här i soffan på kvällarna och tycka att jag är rätt härlig ändå, 
så är det värt det. 

Faktiskt.



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar